Jisses vad trött jag är efter förra jobbhelgen o denna veckans arbete. Både i kroppen och i knoppen. Hade varit spännande m stegräknare och pulsklocka de här dagarna onekligen.
Det är ett för hårt tryck jämfört med hur många vi är som tar hand om de som kommer in. I de allra flesta fall är det inte patienterna som far mest illa. För att de inte ska fara illa jobbar vi fortare, vi hoppar över lunch o toabesök, vi stämplar ut senare o gör istället liiite mer för den som ligger i sin säng.
För den som ligger där med en skada, kanske en eller flera sjukdomar i bagaget, behöver oss. Vår omvårdnad, vårt tålamod, vår tysta kunskap där vi vänder på en kudde, lägger på en extra filt, tar en kudde under hälen och drar en borste genom deras hår. Vi ger en extra klapp, ett glas saft och vi skojar lite. Vi ger de peptalk inför träning och uppmuntrande ord när framstegen kommer. Vi försöker se, finnas, hjälpa, lindra och vara där.
Ibland räcker vi till.
Men ibland snurrar hjulen alltför fort.
Det är tragiskt och ledsamt och inte så det ska vara.
De där små sakerna vi vill hinna med kan ibland va de som betyder mest.
Joey ❤️
