Oväntad vänskap.
vilken jävla härlig film.
Rent ut sagt!
Länge sen jag skrattade så och blev varm i hela ❤
Latten med Pärlan efteråt var oxå fin.Precis som han.
tack ljuvliga helg!
Joey
I en gammal skön antikbutik med mindre angenäm unk-luft fann jag dessa enligt bilderna ovan.
Barndomsminnen!!!
Om jag inte minns fel hade vi dock röda hållare till våra runda, sköna muggar.
Brickan i gult hade vi också i rött, som fortfarande finns kvar i föräldrarnas hem:-)
Bringaren i orange/gult har man druckit mängder av saft ifrån, till mammas goda bullar....!!
Roligt att se.
Och att nästan känna smak och lukter i näsan från en barndom, i sommargräset i vår trädgård.
Vilken skön helg detta varit!
Vänner, god mat, jag menar verkligt god mat i samband med hockey också igår!! Oj, satt som en smäck så ryggläge var en nödvändighet!!
Tyvärr var hockeyn inte mycket att skryta med, men kul med föräldrar och svärfar, goda vänner som var med.
Efter det slängde mannen och jag oss i sängen och såg en bra film The sum of all fears.
Läskig, spännande och nära verkligheten så det gjorde det omöjligt att sova dock.
Tur jag har en bra bok, som i och för sig också är rätt beklämmande, stark, sorglig på samma gång...men som gav fokus på annat.
Städartagen idag, med jazz på hög nivå.
Snart dags för matinköp och förberedelser av mat till mannens födelsedag minsann♥
Var på stan och fixade i torsdags, gillar förberedelser och tankar kring fix och sånt.
Hoppas han blir nöjd, min fina Pärla.
Ha en skön söndag!
Kram
Joey
Nostalgi, laddning oc...
Utsikt över takåsarna i Karlshamn.
I tiden förs jag tillbaka till Fogelströms Stockholmsserie.
Känslan av att leva då, för över 100 år sen.
bakgårdar, utedass, fylla, fattigdom, hårt arbetande och söndertrasiga män och kvinnor med tvättbyken bärandes till kallà vattendrag.
Ungar som busade, spelade kula och skrattade mitt i förmodad misär.
Vyn över takåsarna är helt bedårande.
Så pittoreskt med dagens mått, en slags stillhet i sin enkelhet och en otrolig skönhet med sin lite charmigt sneda byggnation, underbara färger och gröna växter.
Ett lugn och en Lisa för själen.
Som var stressad och asocial men som blev lugnad och gladare.
av goda människor, skratt, samtal i djup och grund, god mat och rödtjut.
Tack.
Ligger nu bredvid min Pärla och njuter eftermiddag
Om en stund är det hockey och social samvaro som gäller.
Det blir en bra dag!
puss & kram
Johanna
Känslan vid takåsar.
Tom på ord, på kloktanke.
Befinner mig lite i en bubbla där det är njutigt, nödvändigt att vända inåt.
Får vad jag behöver av socialisering på jobb med bra kolleger, nya bekantskaper, kul korrespondens, utveckling och driv.
Väl slutarbetad njuter jag av lurar i öronen.
Musik.
En kopp the.
112 på Liv och död.
Boken Sågverksungen av Vibeke Olsson.
Stillhet.
Bubblanbehovet är tillfälligt, men just nu nödigt.
Rätt som det är vill jag sticka hål och flyga ut igen.
Jag börjar imorgon kväll när vi ska till Goa mänskor.
Det är inte så allvarligt som det låter, jag har lärt känna mig och mina behov...
Och jag gillar läget.
Det får va som det är.
Då är jag laddad igen.
Kram Johanna
Tom på ord.
Soff-och filtmys.
Somliga får stå ut med hur mycket som helst.
Som om all skit samlas till dem, på nåt sätt.
Nej, det är inte rättvist.
Livet är sällan det.
Vad det beror på?
Det vet nog ingen.
Slump, öde...?
Vad vet jag.
Somliga har det liksom illa, men de tar det inte så.
De har ändå en styrka som bär och ger tro och hopp till andra människor.
Vilken inre kraft!
Vi samlar guldkorn på olika sätt,
vi är ju olika.
Medan andra tycks samla dammkorn, som inte leder till varken styrka eller glädje eller kraftbankssamling.
Det är precis så olika som vi människor är.
Det handlar inte så mycket om hur man har det.
Mer om hur man tar det.
Och vad man faktiskt sprider till andra.
Vi har alla mindre bra dagar, där det är tungt och livet tar emot.
Precis som vi har sköna, glada och härliga dagar där allt känns lätt.
Somliga tycks ha förmågan att samla de goda dagarna inom sig, och plocka fram det oftare,
även mitt i stormen.
En oerhörd inre kraft,
att se, trots allt, livet från en mer ljus sida.
Livet är som en spegel.
Allting blir vackrare när du ler.
Kram Joey ♥
Att samla guldkorn.
Efter rejäl utrensande, galet skön städning igår - med Fridas ena spotifylista högt i högtalaren, fastnade jag framför ett TV-program på kunskapskanalen (som för övrigt har många bra program!).
Om två tjejer som nu var knappa 40 bast, och som jobbat som strippor i Japan under flera år.
Den ena av de hade en verkligt tragisk bakgrund med en pappa som utnyttjat henne sen tidig ålder och en mamma som inte verkat veta vad hon skulle göra av den vetskapen.
Hon berättade om droger, sprit och osäkerhet som ung.
Att hon hade tre barn som hon övergav för ett liv i Japan.
Och de här tjejerna hade filmat mycket under Japantiden.
Halvnakna, när de drog en lina och tog en stor stadig sup innan de skulle upp på scen.
För att stå ut. För att orka med.
Den andra tjejen av de, sökte upp vänninan efter 7 år.
Fotade hennes nya liv, försök att få tillbaka kontakten med sina barn och hur hon till slut lyckades bli drogfri.
Hon var en trasig själ, sårad och djupt skakad av allt hon varit med om.
Och att vuxna män hela hennes liv utnyttjat hennes situation.
Nu var hon dock gift, bodde i hus och började trevande kontakter med sin mamma och sina barn.
En lång väg och ett tragiskt liv.
Men med hopp.
Vi har verkligen olika förutsättningar för våra liv, så är det ju.
En del är verkligen maskrosbarn som tycks klara vad som helst, men de allra flesta får nog ändå sår - som de försöker dölja, och sår som ibland rivs upp.
Trots förutsättningarna finns hopp om vändning.
Hopp om en hand som sträcks ut.
Äkta kärlek.
Tillit.
Genom det hårda skalet som kanske bildas runt människan, tar det nog tid för någon att nå in.
Det är liksom svårare beroende på allt som bränt och gjort ont.
I rädsla för att bli sårad stänger man av, släpper inte in och avskärmar sig på djupet.
Kärleken är dock stark.
Lyckas kanske till slut bryta igenom.
Smeka kinden, och beröra hjärtat.
För att bli hel en bit i taget.
Trots olikheterna i livet.
Joey
Förutsättningar.
Energi som sprudlar, ger kraft och som rinner i ådrorna likt iaguasso-fallet i Brasilien....
Som ger lust och sug till påhitt, outtröttligt vardagspysselsjox och umgängeslängtan.
Ett energipåslag som är skönt.
Livgivande.
Duracellbatterierna går i cykler verkar det.
Just nu lite lågfart.
Kanske miljövänligt att spara energi...?
Tid för Chill och återhämtning.
Tid att hämta inspiration, lugn, sköna stunder av insamling.
Promenad som blir så viktiga.
Musiken.
Orden i böckerna.
Tid med nära, och kanske ännu mer tid för mig själv när valet ges.
För mig är det att fånga livet.
Mitt i vardagen.
I alla sysslor som tycks som ett ekorrhjul emellanåt.
Det är ju då det är som viktigast att se det sköna i det lilla.
Att vårda det ömt.
Samla det ihjärta och minne.
Kunna plocka fram och likt en chokladbit i munnen suga på det medan den långsamt smälter i munnen.
Nej, det är inte synd om mig.
Inte ett dugg.
Livet är emellanåt dock inte som en god chokladbit
Utan ibland som en seg kola som fastnar i tänderna.
Å andra sidan har man ju kvar smaken rätt länge då....:-)?
Puss och kram
Joey
Inte synd om!
Fint hjärta av kolleger <3
Mysfika med älskelsen
På väg till bröllop mitt i 50-årsfest blev vi fångade av kameran!
Hade sjuksköterskemöte hemma i huset igår kväll, och fick det vackra hjärtat ovan.
Tack fina - så himla fint!
Bästaste ungen föreslog en kaffe på stan efter jobb och skola idag - gäller att passa på då!
Espresso house, och så fick det bli test av vanilj latte.
Men, nja....vanlig latte är definitivt godare eftersom den inte är sööööööt. Verkligen söööööt menar jag då:-)
Men mysigt att va tillsammans på ett fik, lite småprat och lite koll i butiker också samt inköp av vintervantar och träningsbyxor till damen ifråga.
Skön avslutning efter jobbdag som innehållit det mesta.
Journaltabell, vårdplaner i systemet, ULVE-uppdateringar, bokande av möten, planering av studentperioden som kommer, lite vårdteknik, lite samtal....
En bra dag dock!!
Just nu sitter jag här och bloggar medan dottern spelar på vårt ännu ostämda piano och sjunger....I LOVE IT.
Särskilt när hon vågar ta ut svängarna på ljusa partier, svaga toner och känslosamma låtar. Mmmmmm!
Imorgon, då jäklar, ska pianot matcha sången bättre också:-) Pianostämmaren kommer då, tack och lov.
Vardagsjox kallar.
Tvätt, hämtning av bonus, matlagning...
Just det är väl inte det roligaste i livet, så är det helt klart.
Det underlättar med bra musik, goda böcker och god mat däremellan dock!
Läser en bok nu, Claudia & Amy, som jag verkligen gillar.
Den är snart slut.
Sorglig känsla.
Behöver hitta nåt lika bra sen!
Kramis till Dig.
Johanna
Skön avslutning på jo...
Efter en runda runt vackert Växjöhav, innan matlagning och efter lite allmänt vardagsplock tar jag mig som alltid en stund vid datorn.
Dyker ner i min klokbok och finner en liten berättelse som jag vill dela med er.
Önskar er en tanke, en reflektion.
Kärlek, glädje, gott kaffe, the, choklad och mer kärlek.
Glöm inte ge dig själv goda saker.
Goda tankar.
Även i tunga dagar.
En föreläsare inledde sitt seminarium med att hålla upp en femhundrakronorssedel.
"Är det någon som vill ha den här?" frågade han.
Några såg tveksamma ut - tänkte han verkligen ge bort en femhundring bara så där?
Men de flesta sträckte genast upp en hand i luften. Det fanns ju inget att förlora.
"Okej", fortsatte föreläsaren. "Det är många som vill ha sedeln. Men om jag gör så här då?" sa han och skrynklade ihop sedeln till en liten boll. "Är det någon som vill ha den nu?"
Fortfarande var det en skog av uppsträckta händer i salen.
"En sista fråga", sa föreläsaren. "Vill ni ha sedeln även om jag gör så här"?
Han slängde sedeln på golvet, trampade på den och tog sedan upp den. Nu var den skrynklig, smutsig och lite trasig.
Men händerna sträcktes fortfarande upp.
"Ni har nu lärt er den första läxan för dagen", sa föreläsaren. "Oavsett vad jag gjorde med femhundringen, så ville hi fortfarande ha den.
Varför? Jo, därför att den inte förlorade i värde, vad jag än gjorde med den. Ni är som sedlar. Ni kommer att bli tilltufsade av ivet någon gång, ni kommer att känna er trasiga och kantstötta. Men ni behåller fortfarande ert värde. För människor i er omgivning är ni ovärderliga. Ert människovärde kommer inte från vad ni gör eller vad ni kan - utan från vilka ni är".
Kristina Reftel Argument Förlag
Att gå genom livet och underskatta sig själv,
är som att köra bil med handbromsen åtdragen.
Maxwell Maltz
En femhundring.
Svalkande promenad i vattenbrynet...
Piratbåt, med restaurang kvällstid.
3 minuter från hotellet möts vi av detta!
I solen, på en sten.
Vi tyckte att vi beställde tydligt...men rimligheten i att vi skulle smäcka i oss detta.....?!
Favorithaket: Soho bland mangroveträden.
Så läckra, stora, gamla och berättande träd!
Hotellutsikt.
Kvällsvy från restaurang.
Tveksamt pubnamn i Sverige....?
Gammal vacker dörr ovan.
Frukostvy här ovan precis.
Ljuvlig helg har det varit.
Hemma i fjorton plus och blåst, med sköna minnen och en lite lugnare kropp.
Puss och kram
Joey
Resa i ord och bild.
Fått gå med skorna i handen, i vattnet med glada barfotafötter och känna in Medelhavets ljumma vatten.
Solen högt på himlen så man under dygnets eftermiddagstimmar fått ta sig till hotellet. För att softa, vila i AC:n, läsa...
På kvällen har det åter kunnat va ute. Då i ljummen, ljuvlig värme.
Att kunna sitta ute till nattdags....det är helt underbart!
God mat, god dricka, sköna promenader, tystnad och samtal i en behaglig ström.
Det är väldigt befriande att kunna finna ro i tystnaden tillsammans, tycker jag.
Låta det få vara tyst.
Lilsom samtalet och buset och skrattet behöver sin plats.
Att få ha allt det är en ynnest.
Inget att ta för givet.
Men alldeles fantastiskt skönt!
Batteri påfyllt.
Går in för att skriva ett litet inlägg på mitt sköna andningshål, min kära blogg.
Läser då ljuvliga kommentarer på senaste inläggen.
Blir alldeles varm av de fina ord som strömmar mot mig.
Att någon blir berörd.
Får en tanke, ett uns inspiration och en smula hopp.
Bästa orden jag kan få.
Tack fina för respons!
För era tankar och fina feedback.
Det får mig att tro att mitt skrivande fyller en funktion.
Varm kram med hopp om skön helg!
Joey
Tack fina!!!
En kram till dagen.
Efter promenad med musik i öronen (Kent, som jag lyssnar in mig på för att kunna avgöra om jag gillar eller inte gillar typ. Och för att min dotter bett mig om det...) känns det lite mer utrensat i huvudet.
Efter full dag med möten, planering, reflektion och mer möte så känns mitt huvud fullt.
Samtidigt som det dansar runt tankar.
Om hur bemöta, möta någon för att det jag vill ha fram ska få bästa möljiga grund, förutsättning att tas emot
Men också för att jag själv ska kunna öppna mig och anpassa mig i den givna situationen.
Vet man med sig att man är på ett visst sätt, så kanske ansningen behöver vara hårdare ibland.
Att ta till sig det någon faktiskt vågat tala om, smaka på det och låta det få gunga runt lite för att sedan tas itu med - det är en spännande process. Som ofta leder till att man som människa blir en smula mer ödmjuk, lyssnar in lite mer istället för att framhävda sig och sitt eget.
Mötet med andra kanske blir en smula lättare, mer nyanserat.
Lite mer inlyssnande när jag anstränger mig för att ta reda på hur personen är som jag möter.
Vad vill den? Behöver? Vad har den för bakgrund? Hur ser den på det ena och det andra?
Har någon annan så mycket klokt att säga, så jag bara kan lyssna?
Min egen röst kanske inte måste höras alltid...?
Om jag tystnar, kanske någon annan vågar prata?
Att försöka möta någon där den är - det är en konst.
Och det är en spänning.
Och istället för att hävda att det jag själv tycker och tänker är rätt, så kanske jag lär mig nåt på vägen.
Som just nu, våra ständiga diskussioner och samtal om ekologisk mat, hur djuren behandlas och vad man bör äta för att må bättre...
Som kan göra mig toktrött emellanåt.
Men jag har nu försökt välja att ändå vara nyfiken och eftertänksam.
Jag försöker välja den mjukare attityden.
Ibland är det svårt, men jag försöker.
Jag vill så gärna lära mig nåt på vägen.
Pussens <3
Johanna
Att välja attityd.
Vad är mod?
Att konfrontera drakarna
Övervinna hindren
Förstå riskerna
Verkligen leva
Alltid hoppas
Gå hela vägen
och förvänta sig det bästa
Att våga möta det oförväntade, oförutsägbara är inte att ta för givet.
När det händer så finns kanske en nyfikenhet bakom,
en känsla av att vilja se själv.
Det finns ett stort hjärta bakom.
Ett hjärta som gör att man inte gömmer sig.
Som gör att man vågar möta, trots rädsla kanske, för vad som finns.
Men en vilja att möta, att göra gott.
Att visa att man själv finns tillgänglig.
Att visa en utsträckt hand,
som bryr sig.
När det modet infinner sig i en ung människas kropp
känns modet än större.
Utan erfarenhet, gå rakt emot det okända.
För att hjärtat brinner, och för att känslan av att visa att man bryr sig - älskar - är starkare än all rädsla.
Stort. Vackert.
Och ändå något som borde vara alldeles, alldeles självklart.
Vi borde konfrontera drakarna oftare.
Gör vi det upptäcker vi oftast att de inte är så farliga som de först verkar.
Varm kram!!