Idag fick jag ännu en påminnelse om varför jag valt att göra annat än att jobba som sjuksköterska endast.
Jag tvivlar ibland på mitt val och funderar på vad jag ska göra när jag blir stor.
Att vara sjuksköterska är verkligen otroligt roligt och givande.
Detta jobb kräver engagemang, enorm kunskap, tid, uppfinningsrikedom, struktur, ibland en vass tunga och mod. Det kräver att kunna prioritera, att se vad som behövs, att veta när det är läge att vänta ut och när det brådskar.
När tunga besked lämnas krävs det en stilla stund, värme och medmänsklighet. Det kräver finess, och det kräver styrka.
Men.
Det kräver också en oerhörd förmåga att gasa. Bromsa hastigt. Gasa igen. Eco-driving är oftsst uteslutet.
Att trycka i sig lunchen halvsittande, att bara hinna ta kaffet i farten och att vid kl 14 inse atr jag nog själv måste gå på toa också- något vi är noga med vad gäller patienterna.
Det kräver mer tid än du faktiskt har, och det kräver lika mycket från alla dina kollegor för att få allt att gå ihop.
Jag tycker synd om mina kollegor som ska jobba i sommar. Tänker på hur det kommer att bli. De som redan är märkta av stressymtom, hurkommer det gå för dem?
Kommer de att se patienten bakom medicinerna, allas olika behov av omvårdnad, påstötning och ha koll på värskelistor, katetrar, smärta, trycksårsrisK....
kommer de att se att patienterna mår bättre, sämre och kunna bedöma det professionellt eller kommer de att kunna se bara det som är precis inom räckhåll?
Vi drabbas av tunnelseende när stressen blir för tuff. Det är då det är lätt att göra fel.
Att ge en tablett utan eftertanke, utan att tänka hur blodtrycket var igår kväll så kanske ska jag hoppa över den...
Eller missa att se de små förändringarna i någon som börjar bli dålig, som sviktar fastän kontrollerna än så länge är ok...
Det behöver tydligen hända ännu grövre saker för att politikerna ska förstå att vi ska va jävligt rädda om vår sjukvård och återställa balansen och kvaliteten.
För vi vill väl ha den, en bra sjukvård.
Känna oss trygga när vi söker oss till den.
Vi vill ha bemötande utifrån vem jag är, vem du är. Vi är ju olika.
Vi lyckas nog oftast.
På bekostnad av vår egen hälsa ger vi av oss själva. Självklart gör vi det, eftersom det är vad som krävs.
Men problemet är när vi inte får tillbaka, när vi jobbar på tills ingen återhämtning finns.
Vi är många som vill göra annat för att utveckla oss själva, så klart. Eftee många år inom samma yrke behövs det variation.
Ibland är det en kombination, av att göra nytt och behålla en del av det gamla arbetet.
Men många sjuksköterskor lämnar helt sitt yrke för att de inte orkar jobba kvar.
För att de precis som jag, värnar sin egen hälsa främst.
Det är väl ändå nåt sjukt med sjukvården.
Eller?
Joey
