Läste så ut boken, Innan jag dör, igår kväll.
Otroligt stark bok, som i slutet beskrev flickans tankar då hon låg i sina sista andetag och tänkte på en massa händelser som hänt under livet, blandat med mer psykedeliska inslag, hon hörde när mamman, pappan, brorsan och pojkvännen pratade men hon hade inte förmåga att svara.
Kanske är det så det är, låter troligt - att man svävar mellan någon slags drömlik vakenhet, hör saker och kan förnimma saker men kan inte aktivt delta i det som sker. Men du är fullt medveten om någon torkar din panna, klappar din kind och håller din hand. Du hör då någon säger: farväl älskade. Du är fri att gå, tack för allt.
Då tänker jag på hur det var när jag höll Frida i famnen när hon var liten, när man fick den där ögonkontakten där man kunde vila i hennes ögon långa stunder. Jag tyckte mig se en förunderlig klokskap i hennes lilla blick, som om hon visste svaret på mycket vi hela livet sedan går och grubblar över.
Kanske är det så att de nyfödda kommer från samma ställe som de som nyss lämnat oss...? Att de far vidare i nästa kropp? Kanske för att sprida en kunskap, en klokskap som finns där om vi tar emot den. Vad vet jag? Fridas blick minns jag för alltid, hur häftigt det var att se in i dessa vackra, små ögon och tycka sig se något mycket djupare än det man vanligtvis upplever.
Att barn besitter en klokskap som vi vuxna inte har, känns uppenbart.
Att de ser saker från ett nyfikenhetsperspektiv, mindre problembaserat och mer öppet är också uppenbart.
Att de har förmågan att vara här och nu. Mellan sorg och glädje växlar de snabbt, det är också uppenbart. Och ett skönt sätt att hantera livet på.
Här & nu.
Precis som vi alla skulle försöka leva mer efter för att bättre hantera vardagen, livet.
Här & nu.
Vackra ord.
Pussens <3
Johannis
