Som att kliva in i nå...
Så normal det går.
Tröstar mig när kropp...
Femtiofyra år. Och IN...
När den berör.
Känns i hela kroppen.
Ser på SVT play om Josefine Nilsson från Ainbusk Singers. Läst på nätet hur hon under flera år blev svårt misshandlad av en känd skådespelare och skadades så svårt att hon fick steloperera ryggen och led svårt av smärtor, ångest, rädsla...
En viktig dokumentär.
En fin och sorglig, som beskriver en levnadsglad och kreativ människa som totalt bröts ner både psykiskt och fysiskt.
I slutet sjunger hon en sång från en föreställning 2015 med en text som talar...
"när tiden vänder blad, är det nåt man kommer ihåg...finns det nånstans bevis på att jag fanns....blev det nån skillnad av att jag fanns i min stund...av evigheten, en kort sekund....och om det inte gjort nån skillnad för den jag var...jag vet inte om nåt med mig var särskilt bra...men det finns bevis nånstans, det finns tydliga tecken på...ja bevis på att jag fanns, i ett avtryck, ett hårstrå som de kan hitta sen..."
Vemodig. Och liksom arg. Frustrerad.
Över dessa som liksom måste trycka ner, för att själva känna sig starka.
Vilka ruttna själar de måste ha som måste uttrycka sitt hat och sina hot. Förminska andra.
Fruktansvärt.
Mannen går fri. Spelar fortfarande.
Och jag hoppas att hans drömmar om natten gör ont...