Idag var det dags för årliga veteranbilsrallyt med mannen och vännen Niklas.
Det var svärfars bästa dag varje år.
Han strålade, och älskade att åka med sonen i den gamla jeepen från andra världskriget.
Nu har vännen fått ta hans plats, och både han och sambon gillar dagen.
Jag hade velat höra jeepens historier om hur det var de där månaderna som den var med om det värsta. Krigets fasor, på skumpande vägar och oländig terräng. Tills den besköts och fick lägga ner. Nu finns den alltså restaurerad i mannens ägor sen många år, och den har nu ett betydligt lugnare liv än då för över sjuttio år sen.
Tog en promenad efter att ha bevittnat loppet med 92 bilar, i skönt men lätt opålitligt väder.
Övat lite på sånger inför onsdagens körrep, bakar muffins i ett spontant ryck, läst, haft långlunch-samtal med lillbonus.
Skönt att ibland ha tiden själva, och kunna grotta in oss i vad dagen erbjuder vad det gäller tankar och funderingar.
Just idag längtar jag efter dottern, att dricka the och sitta i lugn & ro och prata med henne.
Att ägna min tid, mina öron till henne.
Jag tänker ibland att jag hoppas att jag gjort det tillräckligt, att hon känner det så, att jag funnits och lyssnat tillräckligt. Att jag stannade upp, fanns där trots mycket jobb, och andra som konkurrerade om tiden.
Dra tillbaka tiden går inte, det som har varit har varit. Är förbi.
Jag vårdar själv den tiden i minnet, ser tillbaka och saknar vissa delar när hon var mindre.
Den där självklara rollen som då var min, som ändras ju mer åren går. Som det ju ska, såklart. Men vemodet finns där.
Att tiden inte kommer tillbaka.
Minnena finns ju mest i min kropp, i mitt huvud då hon ju inte minns allt.
Det finns i bilder, i en bok där jag skrivit en del om små saker som hon gillade. Om språket som utvecklades, om sånger hon sjöng.
Saknar ibland den där lilla ungen, som var en liten tänkare, med mycket värme. Som pratade mycket, om allt.
Som älskade att krypa upp i famnen och läsa böcker, sjunga sånger, få håret flätat.
Jag håller henne ömt inom mig.
Kramar Johanna❤️
