Klubbad av trötthet på min promenad i dag, av okänd anledning.
Det blev ingen kraftpromenad, det blev mer en slowfox-walking som förvisso också säkert gjorde någon nytta för själen - om än inte för blodtryck och lungor. Jag var ute i 45 minuter, lyssnande på Randy Crawford, såg vacker natur, vackra blommor, vildvuxen park (tycker det är nåt visst härligt med vildvuxenhet i naturen), vatten...
Det var nog bra, som sagt.
Och skönt när solen sken, trots kall vind.
Haft mycket, eller har mycket i huvudet just nu som säkert påverkar min enorma trötthet vissa dagar.
Uppsatsens slutfas med examination, opponering och försvar, inläsning på dessa, ssk-möte igår med presentation av ny idé inför hösten (kunde ju blivit fullständigt dissad vilket hade varit lite jobbigt då jag inte skulle haft någon bättre lösning i nuläget), byten av turer för studenter, försöka få det så bra det går, messande på fritiden för att följa upp (jo, jag vet. Så gör säkert de flesta men just nu blir jag lite tröttare än vanligt av det)...engagemang i val och beklämdhet och sorg i sinnet, samtidigt som jag känner att nej, fan heller....GE UPP GÅR INTE. Kämpa för det jag tror på går, och är däremot nödvändigt. Och jag borde göra mer, känner jag.
Engagera mig mer.
Blir förbannad.
När vissa delar av svenska kyrkan menar - ÄVEN NU 2014 - att man kan BOTA homosexuella.
Skärp till er! Från hjärtat menat; skärp till er ni som säger er vara kristna och leva som anständiga människor. Är det några man skulle be för , så är det ju för er!!!!
Att ni fortfarande detta århundrade tror att det är en sjukdom som kan botas så undrar jag vem som är förtappad....?
LIka glad blir jag.
Av att präster i Lunds Domkyrka står bakom Pride-flaggan och säger precis tvärtom.
DET är medmänsklighet och kärlek.
Det borde den s.k. kristendomen och alla andra religioner stå för.
Allas lika värde, kärlek oavsett vem du är.
Hur svårt kan det va?
Tänker så väldigt ofta på min vackra, fina farmor som inte längre finns.
Hon gick på puben i byn där hon bodde, som ägdes av två homosexuella män som varje gång hon kom (85 år gammal) bugade för henne och pratade med henne.
Och hon gillade verkligen dessa snubbar och var så lycklig över att de faktiskt bugade för denna gamla tant:-)
Hon, som dog strax före sin 90-årsdag, var tämligen fördomsfull.
Hon var nyfiken på människor, glad i att höra deras berättelser.
Öppen i sinnet.
Jag vill lära mig av min älskade farmor Maja.
Hon var en högst modern kvinna, alltid i sina bästa år, som vi borde tänka på i denna frågan.
Som kan lära oss något.
Hon som, när jag diskuterade hur livet såg ut och vad andra omkring tyckte och tänkte, kunde spänna sina nötbruna ekorrögon i mig och fråga; vad vill DU Johanna lilla...?
Kärlek är fint.
Något bra, att värna om.
Oavsett vem man älskar.
Det är det som är det viktiga, för oss, för vår framtid och för vår gemensamma jord.
♥
