Johanna Roth

 

Vill du lyssna, på riktigt?

Du frågar, som sig bör, hur det är. Hur dagen varit. Hur en mår. Men vill du höra, på riktigt hur det är?

Visst är det väl bättre ibland att INTE fråga istället för att inge hopp om att du skulle vilja lyssna på ett ärligt svar? 

Svaret blir nog oftast inte så långt, men den som får frågan känner sig viktig. Sedd. Respekterad. 

Och självfallet, helt tvärtom då lyssning uteblir.

Det är ingen bra känsla, det som händer är förmodligen att du vänder det du tänkte inåt och du får själv ta hand om det istället för att bara dela det. 

 

Om du frågar, var beredd på att lyssna.

Om du får frågan så borde det vara så att du skulle ha känslan att tid finns. Intresse finns. Men du känner nog av lite hur det är...? Hur känns det i luften? Saktar den frågande in på stegen, lyfter sin blick emot dig, öppnar upp för att ta in och reflektera över det du säger? Eller ställs frågan i förbigående, personen är redan på väg mot ett annat mål och blicken är riktad dit? Då är det ingen ide. 

 

Ibland funderar jag på att ge ett makabert svar, för att se om personen ens skulle reagera eller höra svaret. 

"Hej, hur har du det?"

"Jag har det faktiskt för jävligt".

 

Vad tror ni om det?

 

Kram ❤️ Joey