Det är vingligt att stå på egna ben.
Förmodligen mer vingligt för mig. Med allt nytt, en helt ny värld som ligger framför så ses bara möjligheter. Det är ju så ofta, att den som är kvar har det ju som förut på många plan och behöver lära sig att anpassa sig efter det nya medan den som flyttar har fullt upp med allt nytt och därför inte ser sig om i backspegeln lika ofta.
Alla föräldrar, älskande mammor och pappor, går igenom detta- ändå är det förvånansvärt få som pratar om det. Känslan det väcker, sorgen det för med sig. När jag fört det på tal nu så märker jag ju att jag är långt ifrån ensam. Det är bra att snacka om, tänker jag, men är det nästan lite tabubelagt? Eftersom det ju är själviskt att tänka så, att bli lämnad som förälder som ju är naturligt ses som en så självklar del att den pratar vi inte ens om. Det är liksom var och ens ensak, på nåt sätt.
Jag pratar om det, och jag tycker verkligen att det är skitjobbigt att vi inte längre ska bo under samma tak, min älskade unge o jag. Att vi inte kommer att hänga i köket o snacka med jämna mellanrum, åka bil och ta en fika, en promenad bara för att få ventilera och diskutera. Det kommer att bli annorlunda, självklart också bra annorlunda, men annorlunda. Ett nytt liv att förhålla sig till.
Jag behöver än mer hitta mitt isflak på havet, där jag är själv med mina tankar, önskningar, göromål och känslor samtidigt som att det där andra isflaket som består av oss två kommer att va längre bort. Som vi möts på ibland, får energi av och glädje av lite då och då.
Jag står nog ganska stadigt i mig själv, på mitt isflak. Jag kommer bara att sakna vårt gemensamma väldigt mycket, samtidigt som min unge kommer att få möjligheten att bli verkligt stark på sitt alldeles eget flak.
Som sig bör.
Då står vi förmodligen så småningom lika stadigt på vårt gemensamma också.
❤️
Kram
