Ser på SVT play om Josefine Nilsson från Ainbusk Singers. Läst på nätet hur hon under flera år blev svårt misshandlad av en känd skådespelare och skadades så svårt att hon fick steloperera ryggen och led svårt av smärtor, ångest, rädsla...
En viktig dokumentär.
En fin och sorglig, som beskriver en levnadsglad och kreativ människa som totalt bröts ner både psykiskt och fysiskt.
I slutet sjunger hon en sång från en föreställning 2015 med en text som talar...
"när tiden vänder blad, är det nåt man kommer ihåg...finns det nånstans bevis på att jag fanns....blev det nån skillnad av att jag fanns i min stund...av evigheten, en kort sekund....och om det inte gjort nån skillnad för den jag var...jag vet inte om nåt med mig var särskilt bra...men det finns bevis nånstans, det finns tydliga tecken på...ja bevis på att jag fanns, i ett avtryck, ett hårstrå som de kan hitta sen..."
Vemodig. Och liksom arg. Frustrerad.
Över dessa som liksom måste trycka ner, för att själva känna sig starka.
Vilka ruttna själar de måste ha som måste uttrycka sitt hat och sina hot. Förminska andra.
Fruktansvärt.
Mannen går fri. Spelar fortfarande.
Och jag hoppas att hans drömmar om natten gör ont...
Det knoppas i trädgården.
Hopp om vår och värme.
Lite svalt här i lilla odlarhörnan men det går att sitta en stund.
Lyssna på vinden, fåglarna. En och annan bil som söndagsåker.
Tänker på makt.
Män som är små som måste försöka ta makt för att känna sig stora och starka.
Som måste förminska och trycka till för att på nåt märkligt sätt boosta sina muskler, sin kärna.
Det behöver inte handla om misshandel utan bara det att de, så fort de kommer in i ett rum, suger ur all energi. Tar stor plats så att ingen annan får plats.
Lyssnade på podden Nemo möter en vän dör han har Ingela Olsson som gäst (fantastisk skådespelerska!). Hon pratar just om det, hur det är när någon tar all luft i ett rum. Att deras onda hals, bakfylla eller vad det än är tar all energi.
Tånker på att vi alla borde reflektera över hur vi gör, hur vi intar ett rum.
Vissa gör det ju på ett skönt, varmt och inbjudande sätt. Så självklart att de tar in alla i sin sfär och därmed också ger energi.
Medan andra smyger in, och borde ta mer plats! Och så den kategorin som då intar, och förväntar sig att världen ska snurra där.
Runt dem.
Vi behöver alla ta vår plats.
Ge utrymme till varann, med kärlek och respekt.
Och vi bör stå upp för varann när någon möts av översitteri, förminskning.
Så viktigt.
Ha en skön söndag kära ni.
Solen värmer!
Kramar Joey❤️
