Snart är det dags.
Gårdagen var riktigt tung, gick med gråten i halsen hela dagen och släppte ut den vid frågan "hur är det"....
Min goda vän kom, som sänd från det godas sida i precis rätt tid. Med varma famnen, bara fanns där en stund. Och förstod känslan.
Tror att känslorna är viktiga, processen får fortgå så länge det behövs för att jag ska må bättre. Sen. Det får ta tid, det är en sorgeprocess att avveckla sig och sin roll, en stor sorg att inte få ha tillgängligheten och närheten.
Det är så.
Satt och grottade ner mig i bilder, tände ljus, lyssnade på Håkan Hellström, grät och målade. Hittade fokus där, i blyertspennans drag och penselns rörelser. Det är nog en bra del i den här processen...
Idag är det Malena Ernman på Spotify, Den blomstertid nU kommer. Kaffe och småprat om tio år som tagits för så självklara, som nu är över. En tid som känts som en evighet har nu nått sin ände. Ja, det är konstigt. För både mor och dotter.
Men snart är det dags.
Tårtinlämning och barnlämning, träning och sen så. Skolavslutning. Och tack Ringsberg för alla fantastiskt fina år❤️
Kramar❤️