viktigast och innerst nära.
Det närmar sig med stormsteg.
Eran som härmed är slut för min äkta unge och för mig som mamma.
Efter det tionde året som elev på skolan, förskolan inräknad, slutar hon nu nian.
I år det hon som får ta emot en röd ros från en förskoleklassunge under den sång som jag hört, och rörts av, så många gånger.
För sista gången är hon delaktig i skolans avslutning, där jag som mamma har varit både glad, rörd och stolt.
Det har alltid varit nåt särskilt.
Nåt att se fram emot, att längta till.
Det har liksom varit en signal på att sommaren börjar.
Ingen vanlig avslutning med ett par sommarsånger, blommor på bänkarna och ett hej då...utan ingång med sambarytmer, massor av musik från alla klasser och enskilda, där visslingar och applåder ljuder starkt.
Tårtbuffe i gröngräset efteråt, lagom tumultartad tillställning där det ändå finns chans att suga in lite, lite till av allt. Att få chansen att faktiskt säga farväl och tack, och nu: på riktigt denna gång.
Jag har nog inte vågat ta in hela vidden av det.
Att det faktiskt är slut på alla goda år med skolan här, den tryggheten det ändå är att veta vad en har...
En ny era på så många sätt.
Min vackraste unge ska inte bara sluta skolan, hon ska också bli vuxen på riktigt och flytta från stan. Från mig, som hon levt med i drygt 16 år.
Det är dags för ett nytt kapitel, för både henne och mig. Det är stort, det är coolt och bra men det gör också förfärligt ont.
Det är jobbigt att se den jag vill hålla i handen flyga bort. Likt fågelungen ur mammas bo.
Som det ska, men oj vad tungt.
Nästan som att förlora en del av mig själv.
Det som är viktigast och innerst nära mitt hjärta.
Må du flyga högt, du vackra.
Ut för att upptäcka, njuta, leva det liv du fått.
Jag finns här, om du behöver landa mjukare inför nästa flygning. Jag finns, och lyssnar, peppar, hejar på. Och jag finns alltid nära, för att bara just göra det, om och när du själv vill.
❤️