Förutsättningar.
Efter rejäl utrensande, galet skön städning igår - med Fridas ena spotifylista högt i högtalaren, fastnade jag framför ett TV-program på kunskapskanalen (som för övrigt har många bra program!).
Om två tjejer som nu var knappa 40 bast, och som jobbat som strippor i Japan under flera år.
Den ena av de hade en verkligt tragisk bakgrund med en pappa som utnyttjat henne sen tidig ålder och en mamma som inte verkat veta vad hon skulle göra av den vetskapen.
Hon berättade om droger, sprit och osäkerhet som ung.
Att hon hade tre barn som hon övergav för ett liv i Japan.
Och de här tjejerna hade filmat mycket under Japantiden.
Halvnakna, när de drog en lina och tog en stor stadig sup innan de skulle upp på scen.
För att stå ut. För att orka med.
Den andra tjejen av de, sökte upp vänninan efter 7 år.
Fotade hennes nya liv, försök att få tillbaka kontakten med sina barn och hur hon till slut lyckades bli drogfri.
Hon var en trasig själ, sårad och djupt skakad av allt hon varit med om.
Och att vuxna män hela hennes liv utnyttjat hennes situation.
Nu var hon dock gift, bodde i hus och började trevande kontakter med sin mamma och sina barn.
En lång väg och ett tragiskt liv.
Men med hopp.
Vi har verkligen olika förutsättningar för våra liv, så är det ju.
En del är verkligen maskrosbarn som tycks klara vad som helst, men de allra flesta får nog ändå sår - som de försöker dölja, och sår som ibland rivs upp.
Trots förutsättningarna finns hopp om vändning.
Hopp om en hand som sträcks ut.
Äkta kärlek.
Tillit.
Genom det hårda skalet som kanske bildas runt människan, tar det nog tid för någon att nå in.
Det är liksom svårare beroende på allt som bränt och gjort ont.
I rädsla för att bli sårad stänger man av, släpper inte in och avskärmar sig på djupet.
Kärleken är dock stark.
Lyckas kanske till slut bryta igenom.
Smeka kinden, och beröra hjärtat.
För att bli hel en bit i taget.
Trots olikheterna i livet.
Joey