Att bara gå ut i den här vackra skogen efter jobbet, en solig dag, det är en ynnest.
Det är som att det mesta av dagen rinner av steg för steg, av vattenkluck och vindens brus. Som att skit åker ut och bra grejer får plats, fylls på. Som att en kan andas djupt igen.
Det är som att det mesta av dagen rinner av steg för steg, av vattenkluck och vindens brus. Som att skit åker ut och bra grejer får plats, fylls på. Som att en kan andas djupt igen.
Varit en bra dag, en effektiv dag när hjärnan fått jobba på med det jag gillar. Mycket bokningar, mycket telefon, lite fix här och där, lite dokumentationsmöte med redigeringar av rutiner...det är ju alldeles ljuvligt kul!
En lugnare dag på fler plan vilket också är bra, för hjärna och hjärta.
Vissa sjukor måste ju vara djävulens påfund liksom (Ett uttryck, jag tror inte på hin håle). Hur den förvanskar, förändrar, gör om och som ibland låter en tro att det nog var inbillning, en ond dröm. För att i nästa drämma till rejält för att åter får ner en på jorden liksom. Som att intryck och händelserikedom ställer allt på ända. Roliga saker straffar sig liksom, blir ogripbara och obegripliga.
Det är svårt att hänga med, men småningom kommer det en acceptans. Något slags normalitet.
Det är svårt att hänga med, men småningom kommer det en acceptans. Något slags normalitet.
Lite tevekoll, Hjälp vi har köpt en bondgård och återträffen på Love is blind. skön avkoppling där jag återigen slås av modet att vara med i det där sociala experimentet. Att sitta där och vända ut och in på sig, obegripligt med underhållande.
Nu boken Mrs Sinclairs resväska. En vacker och vemodig historia.
Kram Johanna ❤️
