Nya steg i livet.
Morgnarna denna veckan har varit så oerhört tunga. Som att allt gör sig påmint, kommer ifatt och goda minnen blandat med sista tidens både goda och mindre bra saker poppar upp.
Förra söndagens promenad kommer för mig.
Förra söndagens promenad kommer för mig.
Som att den var meningen, att få bilden av solen, grönskan och vitsipporna. Både för oss och för mamma. Något hon kanske tog med sig när hon gick fram till det röda huset.
De sista timmarna, det som sades, det vårdar jag ömt.
Men sorgen smäller till en då och då som en störtflod, och det känns som att min egen luft tar slut.
De sista timmarna, det som sades, det vårdar jag ömt.
Men sorgen smäller till en då och då som en störtflod, och det känns som att min egen luft tar slut.
Gick en promenad och satte mig på stenen.
Lät gråten komma, för att den måste det.
För att jag inte tror på att stänga in den utan den behöver få komma ut. Fram.
Det blev ändå en fin födelsedag igår.
Vaknade upp till kram och presenter från maken.
Efter gråt firade vi med gott bubbel, gjorde en långsam trerätters för att ta vara på dagen. För att tiden fanns och behövde få göra.
Först häng vid köksön med prat och skumpa.
Fick presenter och så ordnade vi förrätt med potatisbullar i våffeljärn med creme fraiche, tångcaviar, rödlök och gräslök- hädiskt gott. Till huvudrätt marinerad benfri fläskkotlett med potatisgratäng och sallad.
Skumpa, rödtjut, prat och mat.
Glass, kaffe och film.
Skumpa, rödtjut, prat och mat.
Glass, kaffe och film.
Biljard och musik från nya vinyl jag fick.
Somnade gott efter en stunds läsning, tacksam för dagen.
Somnade gott efter en stunds läsning, tacksam för dagen.
Brorsan och jag gick till pappa på förmiddagen, tog en kaffe.
Så oerhört svårt att vara där första gången sedan mamma försvann. Se allt som är hon utan att se henne.
Så tungt och overkligt.
Så tungt och overkligt.
Något att möta och vänja sig vid, något som får ta den tid det tar.
Det Blev fotbollsmatch i eftermiddag som avslutning på helgen. Kul med fotboll men synd med förlust för ett bra Öster!
Så tungt att säga hej då till mina människor, som for hem till sina hem. Tyst och tungt. Det har varit en välsignelse att få vara i den här märkligheten tillsammans i flera dagar. Få prata, gråta, planera, bara vara ihop. Så otroligt tacksam för det.
På något sätt ska en nu tillbaka till verkligheten.
En verklighet som för oss blir högst ovanlig och något vi aldrig gjort förut.
Nya steg i livet utan en älskad människa.
Nya steg i livet utan en älskad människa.
Hur det ska gå vet jag inte riktigt, bara att det måste gå.
Kram Johanna ❤️