Ännu en dag har gått.


En förfärlig dag idag.
Vaknade så tung och ledsen så det kändes som att sorgen satt sig på bröstet. Som ett astmaskov upphöjt till hundra. 
Känt mig skör som rispapper, gråten precis under ytan hela tiden. 
Noll fokus som gjorde att de små tentorna som tillhör ortopedikursen jag kör fick göras om. En får en chans till direkt så det var ju bra men vet inte vad jag läste. Kändes bara ointressant och alldeles för mycket text som inte gick att få in. Splittrad hjärna utan koll denna dag. 


Checkade ut tidigare på grund av klipp- och färgtid. 
Skönt att få komma dit, få en kram och sätta sig och bli ompysslad. Få ljusare skalle och lite ansad frissa.
Åkte direkt till maxi för inköp av mat, jord och penséer. 
Planterade på balkongerna.
Slogs återigen av att det både var första gången och att jag aldrig mer kan...
Mamma, som jag alltid messade med bilder när jag köpt blommor, piffat i hemmet på något sätt. Aldrig mer kan jag göra det. 
Kanske ser hon ändå, och njuter på sitt sätt.
 

Det är en overklig känsla.
Inuti är det en tomhet som kramar om på det mest hemska sättet, som att det grävt ett hål.
Det känns för djävligt, det är verkligen så.
De där vågorna kommer och går. Vissa dagar ligger vågorna som födslovärkar, tätt tätt. Vissa dagar, eller mer stunder, så är vågorna mindre, och det är lättare att andas. 
Det går inte, ska inte styras, utan det får vara så.
 
 
En lugn kväll blir det.
Ryggbiff och ugnsrostad potatis med rödvinssås.
Ett glas rödtjut medan maten lagas och kanske lite till när den äts.
Två avsnitt av Handmaids tale nu, innan matfix. Innan det blir någon slags fredagkväll gör sin entré.
 
Och ännu en dag har gått. 
Märkligt ändå.
 
Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: