På en sten vid vattnet.

 
Varit tom idag. Tom och trött.
Som att all energi runnit av. 
Kände mig som ett urladdat batteri där jag gick efter lunch.
Hem för att hänga av mig väskan och gå.
Ut till Bokhultet. Utan lurar i öronen.
Bara fågelkvitter och vågskvalp. Vindens sus i träden.
Satte mig på en sten vid vattnet. Lyssnade bara. Såg ut på vattnet. De små vågorna vid kanten. 
Solen på himlen. 

Satte mig hemma, blundade i tystnaden. 
Tittade mig omkring, landade. 

 
En så bra plats att landa på. Ladda. 
När en vet att saker är på väg att lösa sig, gå in i en andra rond på något sätt så kanske luften går ur. 
En lång tid av anspänning som gjort att varje cell går på högvarv gör till slut att proppen går. 
Så kändes det idag.
Många lugna timmar idag av omladdning gjorde nytta. Känns bättre ikväll. 
Hoppas på en bra natt sömn som ger energin åter. 

 
Tänkte på en sak. 
Människor som sparkar och slår i saker efter en förlust. 
Det är att ha  problem med aggressioner, och något en bör söka hjälp för. 
Om någon är närvarande när saker kastas i väggar eller knytnäven slår i dörrkarmar - då är det samma som att utsätta någon för våld. Hur tror ni det känns att vara i det rummet, i närheten av den som Slår omkring sig - om så på döda ting. 
Det är inte ett beteende som ska försvaras eller ursäktas. 
Sådana saker vandrade genom huvudet där bland träden.
 
Under den blå himlen utan ljud i öronen så vandrar tankar fritt.
Det borde jag njuta av oftare. 
Tankar behöver få plats. 
Andra tankar än det som mest fyller mitt huvud nu.
 
 
Tänker på det min pappa brukar säga.
Att vore makthavarna i världen kvinnor så skulle det vara färre krig. 
Det är värt att fundera över, reflektera kring. 

Nu ett avsnitt av säsong 2 av 1923.
En utmärkt bra serie på Skyshowtime med bland annat Harrison Ford och Helen Mirren. 

Imorgon en ny dag.

Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: