Johanna Roth

Just nu känns det som att orken nästan är slut, som att ballongen pyser ut luft sakta men säkert. 
Som att skallen blir helt tom, och kroppen går på autopilot.
En lite bättre dag i går än förra dagen, säkert tack vare att jag bara gick hem. Ut. I naturens ljud. Återställde mig lite.

 

Är så galet tacksam för mina fina kollegor, herregud vilket fantastiskt gäng det är. Utan dem hade denna tid varit så mycket tuffare. Kanske är det så att de också har så nära att prata om jobbiga saker, ingen räds liksom sjukdom och död på det sättet utan allt är naturligt att prata om. 
Blir varm i själen när jag tänker på det.

 

Är också djupt tacksam för alla vänner, för de som jag vet finns där alltid. För familjen. 
Människor i min närhet som tidigare kanske inte haft för vana att prata om jobbiga saker, som livets slut och svåra sjukdomar, gör nu det utan att det blir konstlat. Som att när allt ställs på sin spets, och verkligheten förändras så ändras även behovet av att sätta ord på sin egen rädsla, sin sorg. De där öppna samtalen älskar jag ändå. När en kommer nära, nära livet som ju är både födsel och död. 

 

Hade önskat att det hade varit en klarhet, som gjorde att samtalet kunde beröra det svåraste i alla fall.

För att få veta, hur det känns. Vad som tänks. Om rädsla finns, eller rent av en lättnad? Kanske nyfikenhet?

Känner en vad som närmar sig, och hur det i så fall verkar bli? 
Jag tror på lugnet efter döden.

På en slags vila fastän en ändå kan vara med, i vinden, i solen, i blommorna runt omkring. 
En smekning av de som lämnat, det tror jag på.

 

Kram ❤️ Johanna