Då, när tid inte längre finns.
En bättre dag.
En natt med mer sömn, också det säkert en bidragande orsak. Men framför allt mindre att hetsa upp sig över.
Bättre stämning, förståelse och mer av ett jäklar anamma och nu-löser-vi-det-här-va-driv.
Bättre stämning, förståelse och mer av ett jäklar anamma och nu-löser-vi-det-här-va-driv.
Det gör allt mycket lättare,
I synnerhet när läget är tuffare än normalt.
Då behövs liksom ännu mer förståelse för varandras perspektiv - inte bara det närmast en själv.
Gick hem i tid, ner på stan för ett ärende och sedan en promenad bort till mamma och pappa.
Satt och pratade en stund, kollade läget.
Satt och pratade en stund, kollade läget.
Fick skjuts hem av pappa, i regnet.
Längtade än mer till det här- sommaren. Grönt. Blå himmel. Blommor. Och kaffe på balkongen.
Längtade än mer till det här- sommaren. Grönt. Blå himmel. Blommor. Och kaffe på balkongen.
Tänker på det där med sjukor.
Att det är så lätt att folk drar sig undan, att de är rädda för att att möta den som är sjuk eller anhöriga så de hellre undviker. En hör ju att folk går över på andra sidan gatan för att de inte vet vad de ska säga.
Men måste en säga så mycket?
Men måste en säga så mycket?
Räcker det inte ibland bara med ett SMS, höra hur läget är - precis som förr. Eller att en stannar till vid ett möte, ger en kram och visar att en finns.
Kanske blir mötet lite annorlunda än tidigare, kanske kommer det kännas ungefär som då. Före sjukdom.
Om en inte provar, så kan en inte veta.
Men om en inte provar nu, finns det risk att en ångrar sig.
Då, när tid inte längre finns.
Det är ju liksom sorgligt.
Det är ju liksom sorgligt.
Torskygg med baconsmul och persilja, potatisstomp, broccoli och lingon - jäkligt god middag.
Nu: Schakalen på Sky showtime.
Lugnet råder, och det är njutbart.
Kram ❤️ Johanna