Blubb…blubb…
Är så ofantligt trött. Som att alla andetag en ska ta suger musten ur mig. Motstånd som att ett fett läderbälte är fäst runt bröstkorgen och du måste ändå andas! ANDAS!
Är yr, som att tröttheten sätter sig på balansen.
Men det är nog helt enkelt bara taskig andning som får det att snurra och gör så att musklerna känns som sockerdricka- svaga och klena.
Men det är nog helt enkelt bara taskig andning som får det att snurra och gör så att musklerna känns som sockerdricka- svaga och klena.
MEN.
Jag har sovit inatt, utan svett- och- frys-feber-toppar. Det är ett fall FRAMÅT!
Jag har sovit inatt, utan svett- och- frys-feber-toppar. Det är ett fall FRAMÅT!
Hoppas att jag imorgon också kan få märka av att skiten i lungsen blir bättre.
Tittar på härliga bilder från festlig novemberkväll, med goda vänner, mat, dryck och dans. Värmer själen!
Har en del festligheter inplanerade framåt, det är bra att ha att se fram emot.
Just nu så har jag bokningar i huvudet, planering av akut patienter, prat med dem, med avdelning, med akutkoordinator, med kollega.
Svarar i telefon, på SMS, mailar.
Läser dokument på vårdplan. Tänker.
Kollar statistik. Och tänker.
Behöver blåsa motstånd, tar fonationsröret i vatten....blubb blubb. Tänk om bara proppen liksom släppte och andningen bara : WHAT THE FUCK!? Vad LÄTT det blev.
Vore skojsigt.
Nåja.
Tids nog blir allt mer normalt igen.
Lusten att träna, gå och leva som vanligt tar över när lungsen läkt. När tröttheten ger med sig.
Tacksam att jag kan jobba hemifrån, så otroligt bra ju!
Tacksam att jag kan jobba hemifrån, så otroligt bra ju!
Får bli så ännu en dag, tänker att det imorgon borde vända! Imorgon bör jag se ljuset.
Så nu fortsätter jag.
Blubb....blubb.
Kram ❤️ Johanna