0 Läs mer >>
 
Uppe halv åtta för att hämta varsin kaffe till sängen.
Såg den vackraste av himlar så gick tillbaka för att rycka åt mig mobilen. Öppnade balkongdörren och fotade i den kalla morgonen. Så ljuvligt! Som en tavla i rosa.


Sov i ett svep till halv sex, sen var lungsen så täta så det var dags för första inhalationen för dygnet. Det och en stunds nyhetsläsning innan jag kunde somna om en stund.
Mer inhalationer, andrakaffe, frukost och en runda med dammsugaren innan maxi-inköp i lugn söndag. En bra dag att handla på, med färre människor - allt går snabbt! 
Packade upp, tog en liten promenad. 
Skönt att gå ut lite men är lite som i en bomullsvärld för både kropp och knopp när cortison finns i kroppen. En mysko känsla. Hoppas jag får vakna och känna att det kanske vänder imorgon. Jag är inte sämre men inte heller bättre. Hav tålamod...!
 

Läste ut Kvinnorummet igår. Fortfarande bra sedan jag först läste den för över trettio år sedan.
Om femtiotalets kvinnoideal, om grannfruarnas liv, dess kamp och drömmar om kanske andra liv, andra män (eller för den del också kvinnor). Fram till sjuttiotalet, vägskäl och feministrörelsen, plugg på universitet i mansdominerad värld, svårigheten att ibland hitta sin plats vart än flocken var. Ett gäng vänner som dricker mycket gin, diskuterar mycket och har både högljudda bråk och vänliga samtal. 
Den handlar om balans till stor del, att försöka hitta den där balansen mitt i kärleken och utan att förlora sig själv och sitt eget. Således en högaktuell bok fortfarande, med olika kulisser liksom.
Börjat med annan bok till frukosten.
Bara läst några sidor men gillar stilen. Lite som Smirnoff strama skrivsätt. Det lite stolpiga.
 

Somnade som en stock i fåtöljen efter att resterna från chop chop var inmundigade och espresson urdrucken. Så otroligt skönt och just nu bara tacka och ta emot för stunder till återhämtning. Balansen...vila...aktivitet...återhämtning. Just nu är det lite mer vila än vanligt.
 
Ljud av handboll på teven och bok nu, blir himla bra det.
 
Kram ❤️ Johanna

Hav tålamod.

0 Läs mer >>
 
Idag var det dags att ta farväl av mammas och pappas goda vän, sedan ungdomen. Borta är redan hans livskamrat, Gun, sedan många år. En era är liksom över. 
Flera resor till Tyskland, genom Moseldalen bland annat, men också Hamburg, Berlin och andra ställen åkte de på gemensamt. Vi hyrde stuga på Öland, var och badade ihop.
Oftast var det de fyra, på resorna, men ibland med oss barn. Det var så självklart att vi var välkomna, vi barn. 
Och det var så självklart att träffa de även när jag själv flyttade hemifrån, för en kaffe, en promenad och prat om livet. 
Många fina minnen bevarade inom mig. 

En vacker begravning med fin orgelmusik och fin inspelad. Ett lugnt och värdigt avslut på något sätt. 
Men sorgligt när ett liv tar slut, oavsett hur långt det fick bli. 
Kanske ändå en befrielse på sitt sätt, när sjukdom drabbade och ingen återvändo fanns. 


Väcker så mycket. 
Av det en redan gått igenom, som en bär med sig.
Och det som finns framför. Allt kommer upp, i en sorg, en röra. 
Musiken tröstar. Skifs, Körberg...
Vackra blommor.
 

Tack för det du var.
Tack för att jag fick vara en del av ditt, av ert liv.
Nu hoppas jag att ni sitter där solen alltid skiner och smuttar på en whiskey. Kanske röker fortfarande Gun gula blend. 
Ta ett bloss för moster Lilly. Eller mer för Gun och Bengt då.
 
 
Kan vara så att jag tog en runda med bilen och till Akademibokhandeln efteråt. Tröstköpte några böcker. Tog ett varv på Grand innan ny liten biltur. 
För att rensa skallen.
 

Stämde sedan träff hos lillbonus och hennes vän Aylan, för att få uppleva hur det är att ledas av en ledarhund. 
Fick träffa Inez, en 2.5-årig söt labbe som jag fick äran att följa på en skön runda i vintersolen. 
Det var en annorlunda men häftig upplevelse 
Mindre konstig och skrämmande än en kan tro.
Jag bara bestämde mig för att jaha, hon vet nog vad hon gör den där hunden och dess ägare likaså. 
Vissa saker var speciella, som "kant", då stannade hon och jag fick känna mig för med foten framför mig vid trottoaren. Eller "stolpe" då hon också stannade och jag fick känna mig för innan nästa steg. När jag sa "före" så gick hon, och när jag hejade på ökade hon takten vilket liksom gjorde det lättare. Lättare flyt, lättare att hålla sig nära henne och lättare att hålla balansen. 
Vilket otroligt samspel det kan bli liksom. Och vilken otrolig frihet för synskadade som får förmånen att ha en ledarhund. 
Det var en riktig hit, en fin upplevelse på så många sätt.
Skönt att släppa allt, och bara följa med.
Bra terapi efter en tung vecka.
 

Det blev hämtmat från chop chop ikväll, en runda biljard som var usel för min del, och så lite vaniljglass till dessert.
Nu en ny västernserie på Netflix, American Primeval.
En tämligen mörk historia med väldigt mycket död....
Inte så många trevliga typer än så länge men kanske kommer der. Vi får väl se.
 
Sov ganska bra natten som var, efter usel sömn ett bra tag. Hoppas det vänder nu. Att lungsen får återhämta sig utan antibiotika. Vore ju drömmigt ändå. 

Kram ❤️ Johanna

Ett farväl och så bra...