Johanna Roth

Köpte tulpaner igår, alltid så tröstande och fint. Det där gnisslet i bladen. Färgerna. 

Gått bra att jobba, fått mycket gjort.

Kan förstå att den som väntar i kön tänker att vi inte jobbar alls, utan att allt står still. Den här världen är ju onekligen märklig, eftersatt men det arbetar ändå så många som vill göra skillnad, som varje dag försöker göra just det. Sakta men säkert planeras det in för besök, operationer och så tas det mest akuta ständigt om hand. Så klart prioriteras det, varje sekund, varje minut, varje timma, och ibland på bekostnad av det mindre akuta. Det är en ständig och nödvändig prioritering, som för gemene man säkert tycks helt ogenomtänkt.
Väldigt ofta önskar en att det vore annorlunda, att resurserna skulle finnas för att göra allt bättre. Få tillbaka den kompetens som behövs i den mängd som behövs, så att människor kunde få hjälp i rimlig tid.

Om en ville och fördelade resurserna rätt så vore det görbart, det tror jag faktiskt.

Var på återbesök på ögon idag. Inte precis några roliga besked, även om näthinnan fortsatt var hel.

Glaskroppsavlossningen är där, och en blödning bak i ögat. Inte lyfta tungt, inte lyfta tungt på något gym utan bara träna med promenader i ytterligare tre veckor. Det känns läskigt och det känns tungt. Blir orolig för övriga kroppen men lungs och allt, och har sannerligen respekt för när ögonen krånglar.

 

Nåja. Jag får försöka ta in och acceptera.

Ta promenader tills benen inte orkar gå mer typ, efter denna slöa eftermiddag där jag var tvungen att sova en stund efter undersökningen. 

Chiligryta kvar från igår, som vi intagit nu med gott levainbröd. Kollar läskigt avsnitt av FROM på Netflix. Så crazy och creepy.

 

Kram ❤️ Johanna