Släpp taget.
Precis sett en film. Släpp taget av och med Josefine Bornebusch. En film som verkligen grep tag, av flera skäl. Av sköra relationer, bråk och en familj i kaos till små tillfällen som skapar hopp, värme. Tårarna har runnit, och jag är helt matt och svullen i ansiktet. Tagen är ordet.
Och också en känsla av att vårda.
Vårda det en har, vara rädd om sig själv och om varandra.
Att släppa taget är inte alltid enkelt, det vet vi nog alla.
Men ibland behöver en just det för att det ska bli lite lättare att gå.
Att släppa taget är inte alltid enkelt, det vet vi nog alla.
Men ibland behöver en just det för att det ska bli lite lättare att gå.
Tränade direkt efter jobbet, så skönt.
Vågade ta i lite till idag, men gjorde inte precis alla övningar jag brukar. Bygger på efterhand, för att inte utmana ödet. Blev lite skraj när ögat krånglade och fortfarande gör. Det är oskönt med svarta som spöken i blicken, och det kommer jag tydligen få ha. Huvudsaken att inget händer mer med synen.
Men behöver träningen för lungsen, skelettet, för själen och min hjärna.
Har mycket i skallen, så mycket som hanterats där detta sista år. Med vänner och familj som farit illa, där livet utmanat de sämsta sätt. Ni som vet ni vet. Hur många gånger min hjärna brunnit alla de gånger där det brustit i omsorg, planering, uppföljning. Det finns väl någon gräns kanske för hur många gånger den där hjärnan kan brinna, jag vet inte.
Har mycket i skallen, så mycket som hanterats där detta sista år. Med vänner och familj som farit illa, där livet utmanat de sämsta sätt. Ni som vet ni vet. Hur många gånger min hjärna brunnit alla de gånger där det brustit i omsorg, planering, uppföljning. Det finns väl någon gräns kanske för hur många gånger den där hjärnan kan brinna, jag vet inte.
Övar på att försöka släppa taget om somligt.
Valet i USA...
En rysare. Hoppas på världsfred. HÖR NI? Fred på jorden! Hur svårt ska det va?
Hoppas på att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar. På att svårt utsatta grupper ska känna sig trygga i detta stora land over there.
Men mest fred. Överallt.
En naiv tanke, men som en av mina vänner brukar säga...fanns inga vapen så skulle heller inga krig finnas.
Så.
Det var allt från denna tagna hjärna, som nu ska läsa en stund. i 1979 Johanna och Ingrid - ett familjedrama. Inte heller en dans på rosor men på ett annat sätt.
Just nu längtar jag efter att få krypa ihop i makens famn. Dra in hans doft, pussa hans kind. Vila där.
Jag gör det i tanken. Det är också bra.
Kram ❤️ Johanna