Lite hopp om mänskligheten.
Blommorna jag fick i fredags är så fina.
När de slår ut så där så är de som vackrast. Ibland orkar de liksom inte slå ut, de bara skrynklar ihop sig innan de orkar ut i ljuset.
Men dessa orkar.
Men dessa orkar.
Sträcker sig upp.
Så där skulle en behöva tänka på morgonen när mörkret är tungt över oss. Idag som en våt, tung filt.
Det får nog vara dags endera dagen att ta fram balkongbelysningen, för att lysa upp både in- och utvändigt.
När ljusen kommer upp i fönstren och på balkongen så blir också världen lite vackrare.
Var på synkontroll idag, efter glaskroppsavlossningen. Lite förändring men så lite så en inte behöver byta glas eller linser. Ändå bra. Mitt högra öga är ju lite knas med sina svarta små spöken som flyger förbi men det är som det är. Det är något jag vänjer mig vid, säger de. Vi får väl se.
Tog en extra promenad, gjorde lite matinköp på vägen hem.
Pratade med mamma och pappa.
Kollar en helt vrickad serie, byggd på sann historia, om bröderna Menendez i serien Monster. Så känslostörd familj verkligen. Både mamman, pappan som styr med järnhand, som utsätter sönerna för vidrigheter.
Som det utmålas hittills i alla fall.
Vi får se vad som kommer fram när skruvandet är gjort från åklagarsidan.
Skrämmande är den. På så många plan.
Snart dags för Kompani Svahn.
Då blir en lite varm i hjärtat och får lite hopp igen. Om mänskligheten.
Då blir en lite varm i hjärtat och får lite hopp igen. Om mänskligheten.
Kram ❤️ Johanna