Johanna Roth

Kunde inte somna efter att ha läst ut boken.

Stormande förälskelse.

Någon som ser, som säger sig vara den hon behöver. 

För att bli fri, för att han kunde fixa det trasiga hos henne. 
Det som familjen, och falska vänner hade orsakat.

Men han skulle vara riddaren som kom med frälsningen, för att hela och ge ett vackert liv. 
Och så den där känslan.
Sakta smög sig en känsla av fel in, skam.

Över att säga fel, tycka fel, se fel ut. 
Säga fel saker om vännerna, som skulle kunna uppröra, bli en diskussion.

Som att tycka fel, uttrycka som hon kände i stunden men som enligt honom var fel och som ledde till diskussion, kyla. Iskall, utestängande kyla. Som ett långsamt straff, som att stängas ute från allt som betyder något. 
Genom att så split, få henne att tvivla på barnens välmående, på att det är hennes trasighet som ställer till det för dem.

Medan han, frälsaren, kunde få allt  att bli bra, relationer att bli hela. 
Tvivlet på vännerna, som egentligen bara var ytliga och inte var värdiga deras umgänge. 

Så mycket snedvridna känslor, känslor som trycks ner, som förlöjligas för att framhäva sin egen förträfflighet. För att vara den som skulle sitta på piedestalen medan hon skulle krypa ihop på golvet, tittande uppåt. Med känslan att ingenting kunde hon åstadkomma utan honom.

 

Så tung läsning, ångestskapande.

Om den här våta fläcken, nästan utplånade personen som ingen längre kände igen.

 

Och så kraften. När för mycket av tryck, negativa påhopp och kylan, liksom kokar över. 
När hon reser sig, säger ifrån. 
Och avslutar relationen, slänger ut och stänger ute.

För att öppna upp för sig själv, sina nära och kära och låta livet levas igen.

 

Skönt att den är slut, denna viktiga men tunga bok.

Ikväll börjar jag med en ny bok, förhoppningsvis en trevligare och lättare historia.

Kram ❤️ Johanna