Du är kvar hos mig.


Må solen skina där du är, du som lämnat den mark vi går på.
Må plågorna ha lämnat dig, och du få ro.
Kanske på en varm sommaräng, vid en strand, likt den du älskat att vara på.
Eller vid en alptopp, drickandes en öl med solen i ansiktet.
 
Så overkligt.
så tomt, när någon vandrar över till andra sidan, så tomt. Så förfärligt när det också sker alldeles för tidigt. När livet liksom inte är färdiglevt.
En hustru lämnar sin make, en mamma lämnar sina barn, och sina barnbarn. I ett tyst tomrum. 
Fuck cancer. Vilken jävla skitsjukdom det är.
Som ibland tycks stävjas, fastän den lurpassar där någonstans för att i det lugnaste skedet, när hoppet börjar lysa,  visa sitt avskyvärda tryne igen.
 
Älskade du.
Scrollat igenom vår konversation senaste åren, följt förloppet, tankarna, måendet, pendlandet mellan hopp och förtvivlan. 
Ett liv är borta. 
I minnet kvar så länge vi lever. 
Barndomen, ungdomsåren och så tiden som vuxna när vi hittade tillbaka. 
Du är kvar hos mig.
Tack älskade du, för det vi fick ha. För den du var. Ditt skratt och din omtänksamhet, ditt sköna sätt att prata om allt som var svårt -det bevarar jag.

 
För att få lite ljus åkte belysningen upp. 
Sjöng mig lugnare igår, i duschen, vid pianot. Fick ur mig en del av det som tynger. 
Det får vara så här. Ta tid. Göra ont. Det måste levas igenom.

 
Träffade dessa vackra kvinnor igår, Maria, Åsa och Sanne. För en bit mat och dryck, goa samtal. Så värdefullt att få prata allvar, skratta ihop, diskutera. Så tacksam för att ha dem i mitt liv. 
Vi skålade för livet, för vännen Ulrika. 
Ett tack till Moder Jord.

 
En väldigt seg natt, och morgon.
Har nu gjort mig iordning, satt mig i fåtöljen under en filt.
Kollar tung film, som passar sinnet. 
Flykten från DDR.
Det blir det och hämtmat. En tur till Maxi senare.
Gott så.
 
Kram ❤️ Johanna

Kommentera här: