Allt som vanligt fast det inte är som vanligt.
När någon slutar sitt liv och livet bara fortsätter så är det en märklig känsla. Att det ens är så liksom.
Att inte allt stannar av. Att klockan inte slutar ticka på.
Benen går, larmet väcker en, påminner om en ny dag.
Uppgifterna på jobbet ska göras, patienter ska mötas i telefonen, och tider, provtagning och röntgen ska ordnas. Råd om olika saker ska ges.
Kaffet ska drickas, lunch ätas och möten sker.
Allt som vanligt fastän inget är som vanligt.
Fingrarna vill skicka iväg ett mess, kolla läget.
Och så hejdar de sig.
Och så hejdar de sig.
Det funkar inte.
Dit hon är funkar inte våra vanliga kanaler.
Det går inte nå. Kanske via tanken. Hoppet.
Men inte fysiskt.
Men i sinnet. I minnet.
Skulle gått till gymmet efter jobb men gick in, och såg att det för den lilla ytan var alltför många människor för ett bra pass.
Gick hem, bytte om och körde ett pass i tvättstugan a la pandemitider. Då var det där jag körde alla pass förutom promenaderna.
Det går även det men är inte lika kul.
Det går även det men är inte lika kul.
imorgon blir det promenad med kär vän.
ombyte och socialisering förnöjer.
ombyte och socialisering förnöjer.
Blir en omgång knäck, som stått och puttrat i evigheter. Kom på, för sent, att laktosfri grädde är ett Aber när godis ska kokas. Nåja. Det blir godisar, och goda blir de men det tar åtta gånger så lång tid typ.
Min älskade unge kommer hem nästa vecka och hon älskar knäck - så då vill jag ju ha en omgång klar i alla fall.
Blir det någon mer omgång så får det bli med annan grädde.
Nu snart dags för knäck i formarna.
Kompani Svahn.
Och så en natt sömn Inför ny dag.
Kram ❤️ Johanna