Ta vara på tiden.
Som en berg- och dalbana är det, det här livet.
Sköna dagar, ljusa stunder, likväl som osköna dagar, mörka stunder. Vitt och svart. Ljus och mörker, och en hel del gråskala mellan starka färgklickar.
kvitto på det vi misstänkt, som bekräftar och ger oss en grund att stå på, en möjlighet att få hjälp när det behövs.
Men också en cementerad sanning på något sätt, att det är så det är. Det kommer inte att bli bättre, utan det kommer successivt bli sämre. Hjälpbehovet kommer att förändras, tiderna förändras. Sättet att vara på kommer att förändras, förmågorna som nu
finns kommer att avta. Lite i taget. Ibland påtagligt fort, och i perioder säkert långsammare.
Förmågan att veta vilka vi är runtomkring kommer att påverkas, kanske igenkänningen blir sämre snart eller längre fram.
Kanske händer annat först så att det inte blir så tydligt, mot nu.
Det finns ingen mall, det är en individuell process.
Precis som sorgens väg.
Den är individuell.
Men det är en sorg, att den väg vi nu går kommer att förändras. Obönhörligen är det så, vare sig en vill eller inte.
En får hänga med, njuta av vardagsglitter och goda stunder. Ta vara på tiden. Tiden ihop.
Vaknade i natt, med tydliga bilder av nyheterna om branden i Rafha i Gaza.
Funderar om det hade varit olika reaktion om detta hände närmre oss, varit människor med samma religion eller kanske se utan religion, precis som vi så ofta är. Det borde skrikas mer. Högre.
Skillnaden mot förintelsen, vad är den förutom att det nu är en annan grupp som utsätts på detta vidriga vis?
Sök er dit, där är det lugnt. Och så släpps bomberna.
Lås in i ghetton, och skjut.
Vad är skillnaden?
Det skriks, det uttalas hårda ord mot Israel men det verkar inte bita…?
Det är så vansinnigt.
Tänk en stund, det kunde vara vi som det vore riktat mot. För att vi är ogudaktiga, saknar religion. Det kunde vara vi som klumpades ihop till världens hot.
Visst känns det annorlunda med det i tanken…?
Efter träning en stund här, på balkongen.
Försöker smälta alla tankar som virvlar runt.
På min älskade familj, och påverkan av livet. På människor i det största lidandet… världen är galen.
Men här, här är den skön.
Maken och jag ska snart göra pannkakor, kanske den tryggaste maten som finns.
Kram ❤️ Johanna