Johanna Roth

Alltid är det nåt.

Mitt visdomsord, eller vårt gemensamma som vi har på jobbet, jag och kollegan.

Det stämmer onekligen rätt bra.

När en tror att dagen ska blir en lugn, chill dag med träning, liten utflykt och ett par ärenden så blir en varse att planer är till för att ändras.

Älskade mamma ramlade omkull, föll handlöst med skallen i backen på sjukhuset, utanför min och min kollegas dörr. PANG med ansiktet i golvet. Otroligt svullen höger ansiktshalva, ett hack i till benet i hakan som fått sys. En liten hjärnblödning, ansiktsskelett bakom höger öga gått sönder och påverkad syn på det ögat.

Glasögonen höll och inget annat verkar brutet - och mamma är ikväll glad för att rumsgrannen också vill kolla fotboll!

Hon minns ingenting, varför hon var utanför vårt eller vad som hänt men so far so Good.

Varit på sjukhuset hela dagen, efter att min kära kollega och några ortopedläkare fick rycka in och ta henne till akuten med tryckförband och på en brits. Så tacksam!!!

Lite mosad i själen känner jag mig.

Att det liksom är så här det är nu, en ny tid som en får möta. Känns som att hon varit med om tillräckligt.

Hoppas hon får ro i natt och kan sova gott, och att besked från öron ändå är bättre än sämst.

Så tar vi det därifrån.

Kramar ❤️ Johanna