Johanna Roth

Ibland brinner mitt huvud.

Av olika skäl. Har svårt för att stilla mig då, resonera lugnt med mig själv och invänta. Under många år gjorde jag just så, lade band på mig, lät bli att reagera högljutt och stängde in den som var jag.

Också det, av olika skäl.

Att stänga in känslor och det som är viktigt för en är nog verkligen ohälsosamt. Det innebär inte att en måste springa på alla bollar eller ta alla strider, det orkar en inte, men det innebär att det är okej. 

Att bli förbannad, engagerad, brinnande. 

Att vilja förändra, försöka påverka och att vilja skydda. Allt beror på vad det är som tänder elden.

I vissa fall får en inse att elden kommer att vara där, lättantändlig och liksom poppa igång då och då beroende på vad som händer.

Den sätter igång så mycket dåliga minnen, så dålig karma och de största beskyddarinstinkter som kan uppbådas. 

Minnen hur det var. Som skadat, tryckt ner, förminskat, velat utöva makt genom sättet att agera. Ibland med tystnaden som effektivt vapen, för att styra dit en vill.

När beteende upprepar sig, påminner om det som en lämnat så brinner det och lämnar tjock rök efter sig. Och så falnar den igen, för att en bara inser att det kommer inte bli bättre. 

Det är som det är, och en får hantera det därefter för att värna om sig själv. 

Liksom klippa av de grenar som stryper syret.

Så får en landa.

Gå friare i en annan riktning, efter år av bearbetning och reflektion. Vad som känns rätt och inte, hur en vill leva sitt liv.

Som en process ut ur ett känslomässigt fängelse. 

Den vägen kan vara snårig och svår, också.

Men när tyngden från bröstet och axlarna faller av….

DEN känslan.

Av att en kan mer än en tror.

En kan resa sig starkare än någonsin.

Friare än någonsin.

Och gå rakryggad, med en andning som känns som vårens spirande grönska.

Hoppfull.

Kram ❤️ Johanna