Johanna Roth

Hela vårt hem är liksom fullt av skulpturer, mest i trä men även andra material. 

Älskar det. Formerna, färgerna, det liksom mjuka. 

Tog en hyfsad promenad efter jobbet, sex kilometer i rask takt när gymmet kändes bättre att köra imorgon. Fortfarande täppt i skallen och lite mer rosslig idag så kroppen blir tröttare då. Mindre sugen på att träna bland andra och mer sugen på meditativ gång bara. 

Gick här, bland gamla hus i gamla kvarter. Så jäkla charmigt och med sådan själ. 

Som vanligt har det prytts med säsongsfix i vår närmsta rondell, blir så glad över sådant. 

Blir glad över morgonens fågelsång, som varje dag nu denna veckan har uttryckt sin längtan till våren, till värmen och prunkande liv.

Ibland gäller det att bara stå stilla.

Lyssna.

Ta in.

Det smeker verkligen.

Rabarber- och grädde i te smeker också, och ger värmande mys medan teven har hockey på och boken väntar på mig.

Ett gott sätt att landa.

Försöker fånga de där små stunderna, som egentligen bygger ett helt liv.

Om en bara längtar efter de stora sakerna så missar en så mycket. Det är ju ändå här, mitt framför näsan allt pågår.

Den där fågelsången.

Den där låten jag fick skickad till mig idag.

Det där sms:et med tanken.

Omtanken från kollegor.

De fina samtalen med patienter.

Mötena.

Kramen från maken.

Den goda pastan.

Promenaden.

Duschen efteråt och nu teet.

Livet, alltså.

Kram ❤️ Johanna