Elva av trettiotre.
Ibland är ljuset så snyggt.
Som en tavla.
Stod en stund där, efter träningspasset.
Kändes extra skönt och träna idag, när det faktiskt känts som att förkylningen äntligen är på väg bort. Efter nästan sex veckor börjar jag alltså se ljuset efter denna pärs. Det är bra!
Ljuset här är från igår. Också vackert.
Sitter nu i fåtöljen efter matlagning, lite köksdans och käk.
Kollar senaste säsongen av True Detective med Judy Foster. Känns som en mystisk säsong onekligen med många märkliga karaktärer. Vi får se vad det blir av detta.
Imorgon ska jag köra tur och retur till Lund med mamma och pappa. Elfte behandlingen, av trettiotre. Nedräkning med hopp om att det verkligen gör vad det ska med de där jävelcellerna. Det och samtidigt låter henne må så bra det går i hela den här processen.
Blir en slags avstämning också med sjuksköterska.
Och så får vi timmar ihop. Värdefull tid.
När en känner sig grå piggar Snapchat upp en lite med ett vinterfilter. Piffigt ändå!
Kram ❤️ Joey