Johanna Roth

Besviken och ångestladdad slet jag av örngottet efter en kort stund i natt.

Astmasatan gjorde sig påmind och gav seglungs, kill i bröst och hosta. Tog lång tid innan hjärnan kunde lugna ner sig, innan sömnen kom till räddning.

Hade redan en liten katt, tjej eller kille, som skulle flytta hit. I min hjärna fanns hen alltså, lika redo som jag att ses här hemma. 

En liten Majstina, en Tage eller en Folke kanske.

Ledsen när jag vaknade.

Som jag önskar mig en fin liten luden personlighet, att ödsla kärlek och ömhet på. Att få ha i knät, leka med och ge en bit av mig själv till. Liksom ta emot det den kunde ge, den där lilla pälsunderbaringen.

Sitter med örngottet i kväll…

Men kanske ska jag bara lyssna då min kropp varit i ett himla bra läge ett par veckor, och som i natt fick reaktion. Lättare att läsa av, samtidigt som det ju är så här min kropp kan vara ändå. Inte lätt alls. Och så innerligt tråkigt.

Full rulle på jobb, besök på vårdcentralen med min kära mamma. Remiss för kontakt med kommunens specialistsjuksköterska, hoppas på stöd, bra information och kanske lite mindre roddande från min egen hjärna. 

Lunchat med kollegan i solen, njutit augustiluft och sensommar. Samlat kraft för intensiv eftermiddag med massa olika saker att rodda i. Hoppas det blev så bra det kunde bli, med fokus på individen och anpassad information. 

En stund på balkongen innan middagsfix.

Köttfärssås och spagetti med maken, också på balkongen. Så otroligt skönt, så lugnt.

Ingen motion idag, ville bara hem efter dagen.

Imorgon är en annan dag, en utbildningsdag, frisörbesök samt ett pass på gymmet.

Olika dagar har olika behov.

Idag var det viktigare att komma hem, få kramas och prata, njuta av solens värme och min lätt rödhårige människa.

Kram ❤️ Johanna