Johanna Roth

En dag i hundranittio, en ganska bra dag med mycket som blivit gjort. Gupp på vägen, krokiga vägar och lösningar i sikte.

Skönt att träffa goda grannar, promenera till Galai och njuta god mat och gott vin. Snacka, skratta, prata allvar. Njuta av kvällen.

Fler fall.

I natt, idag. Som att kroppen sakta men säkert stänger av, stänger ner. Strejkar och är i sin obegripliga bubbla, full av osäkerhet och ostadighet. Så oerhört sorgligt. Så obegripligt i sin begriplighet. Som en volymknapp som sakta drar ned volymen….10, 9, 8….

Livet. Det där livet. Den där vägen. Som vi alla ska gå, som vi går men inte alltid tänker på. Så tydlig emellanåt. 

Från europaväg, till Sverigemotorvög, landsväg, byvägar till stigar. Till återvändsgränd.

Ett skeende som ingen kan bromsa.

Som ingen vill se men som alla måste gå.

Förr eller senare.

Min egen klenhet har jag mätt idag.

Spirometri på lungmottagningen. Svar nästa vecka när läkarbesök ska ske, mitt halvårsvanliga check up.

Tacksam för dessa besök, för diskussion om eventuella nyheter, ändringar för att kanske uppnå en förbättring över längre tid. Oftast inte så mycket nytt under solen dock, men ändå bra att de tar sig tid för denna lungklenis. 

Nu Dr Pol en stund innan läggdags.

Borde vara tröttare efter att ha varit på jobbet halv sju idag. Vaknade så tidigt så det var ingen idé att lägga sig igen. Bara att stiga upp, göra sig iordning och gå till jobbet. 

Ändå skönt att diska av en del innan livet vaknar på ortopedmottagningen!

Kram ❤️ Johanna