Johanna Roth

Skiftningarna mellan älskvärd och kall går på en sekund, så fort att det är omöjligt att hänga med. Ett skratt kan förbytas i skäll, eller en giftig kommentar och ryggen emot. En klapp kan bli som ett slag - fysiskt eller verbalt. Den som drabbas blir nedbruten, och osäker eftersom det gäller att hela tiden hålla sig på den tunna linjen. Den linjen där allt är lugnt, fastän det är omöjligt att förutsäga att den linjen som var igår håller även nästa dag. 

Bara att hoppas att det funkar ännu en dag, ännu en stund i alla fall innan nästa känsla av misslyckande kommer emot en.

Det är så bra spelat, av han som gör rollen av den nygifte maken. Makan spelas också bra, där osäkerheten syns som en liten skiftning i munnens rörelse och i blicken. Den berör och ger rysningar. 

Och när den är slut andas jag lite fortare, behöver titta på något snällt som veterinärprogram eller när hundägare och hundar får hjälp att bli lyckligare ihop.

Och så andas jag ner i magen igen, och ser min make bredvid mig. Ler i själen, ut i ögonen. Livet ändå!

En aw med svåger och svägerska på Galai, god mat och fin stund.

Promenad hem i skönt och lite höstlikt väder. Hand i hand med min människa.

Nu ska jag läsa i Daniel Mendozas andra bok. Poetiskt men nu för mycket för min smak. För mycket kringelikrokar och omskrivningar, för lite rakt på sak i sina romantiska utsvävningar. Det blir för mycket lulllull och för lite handling liksom. Men, har inte läst så långt i denna så kanske tar den sig.

Kram ❤️ Johanna