Fin och alldeles odödlig.
Igår en runda här efter jobb.
Idag en tur på annat håll, med finaste Isabella. Hon kunde vara min dotter, men känns som en vän fastän mycket yngre. En klok och bra människa som ger energi att se. Nu har hon också fått ynnesten att bli mamma till en fin liten kille…så gullig så en
smälter fullständigt.
En skön runda, i hög luft, medan gossen sov sött. Livets underfundigheter, glädjeämnen och också en del av dess mindre sköna bitar avhandlades.
Fick en fin, alldeles odödlig bukett med bästa blommorna som nu står i en vas och ser malliga ut!
Känner mig så trött på min förkylning som liksom inte försvinner. Seg i lungsen och raspig i rören med bihålor som låter som att någon pratar i en plåttunna…
Det räcker väl nu?!
Betydligt kallare morgon så idag åkte skinnpajen på. Det är väl dags för det helt enkelt. Med tanke på en alldeles ljuvlig september ska en nog vara glad för att det dröjt ändå. För en som gillar värme alla dagar i veckan så behöver jag en liten
påminnelse, om att det ändå varit ovanligt bra, ovanligt länge.
Kram ❤️ Joey