Johanna Roth

Funderingar om den där hjärnan. Som är ganska bra ändå. För det mesta. Den gör en effektiv, ger ett driv att påbörja och avsluta små som större saker. Det gör en gladare. Lättare om hjärtat, när en får vara alla lager. Och när en bland vänner accepteras med alla de där sidorna. Underbart fint när en kan vara trygg med det. Att de finns som tycker om.

Förmågan att stilla vissa egenskaper, lite som en kameleont kan en ändra sig för vissa situationer som så krävs. 

Men ändå tänker jag, vad är en då?

Vem är en då?

Ibland behöver en så klart kameleonta sig en smula, för att känna in, lyssna in, ta mindre plats. Reflektera först, ta det en runda inuti innan det kommer ut.

Men om en måste anpassa sig mest hela tiden för att inte stöta sig, bita sig i tungan för att någon tycker så. Då kvävs en. Igen. 

Det vill jag aldrig mer tillåta mig. Att tystas.

Bli mindre än den jag är.

Intressant att reflektera över vissa skeenden, vissa möjligheter och utmaningar. Vad det skulle kunna föra med sig.

Fredagsjobb halvdag, och så lunch med en av mina Suzanne-vänner. God dagens på Izakaya moshi, och bra energiladdning.

Suttit och sjungit ett tag, läst. Städat lite lätt, strukit och lagt in tvätt i skåpen.

Läst lite till, tills rastlösheten spann loss. Dansade i köket en stund. Bytte om och gick till gymmet, så jäkla skönt med ett styrkepass och Miss Li i öronen. På repeat. Lev nu, dö sen. Fantastisk låt! 

Patrik och hans resevänner har nu installerats i tält i det vilda. Tält med lyxinredning som är försedda med kabinhakar för att inte babianerna ska ta sig in. En kan ju inte komma närmre det vilda ändå. Säkert alldeles otroligt, och kanske en smula läskigt (ifrån min räddsjäl i alla fall). Eller är det bara mäktigt, att ha Moder Jord runtomkring på ett annat sätt än hemma.

Längtar nu. 

Efter min rödlätte, fräkniga blivande make!

Kram ❤️ Johanna