En omfamning i cyberrymden.
Nu finns det hopp för vår väl, på riktigt? Tycker det känns på luften, på värmen från solen, från gruset på marken. Och fågelkvittret! Ni har väl hört?
Plätten mitt emot vårt hus ändrar onekligen karaktär från dag till dag just nu. Älskar den!
Lyssnat på ett avsnitt från @fannysforebilder vid morgonfixet idag. Om hur det kan vara att lämna en våldsam relation. Tjejen som intervjuades berättar från egen erfarenhet, om att leva med en kontrollerande man som sakta men säkert isolerade henne
från omvärlden. Begränsade henne. Och straffade henne med tystnad, eller elakheter, slag i väggen precis bredvid hennes huvud, och genom att kasta saker. Våld behöver inte vara slag. Psykiskt våld gör lika ont.
Ett viktigt samtal, känslosamt och starkt.
Lärorikt. Och att frågan "varför lämnar hon inte bara" är en väldigt icke relevant fråga. Lyssna och reflektera, tänker jag!
Sänder en tanke idag till de som går igenom det tuffaste av det tuffa. Avgrundsdjup sorg som nästan inte går att föreställa sig. Jag vet inte om det finns något som lindrar, om det kan sluta göra hädiskt ont. Kanske gör det det, så småningom efter lång
tid. Men vägen, den smala stigen som en lämnas att gå. Utan detta lilla liv som lämnat alldeles, alldeles för tidigt. En omfamning i cyberrymden. Tankar till moder jord. Om tröst. Lindring. Om en liten ljummen fläkt som kan skänka värme.
En väldigt pressad dag på jobbet, full rulle på alla sätt.
Skönt att då få gå hem till mamma och pappa på middag, leverstuvning och ris, som jag endast äter där. Sååå gott! Och även om jag sa att jag skulle dricka arton glas vin efter denna dag så blev det två. Gott så.
Fina timmar med massa prat, om allt möjligt.
Ligger nu i sängen och kollar kvällens Jills veranda på SVT play. Fint det!
Kram ❤️ Johanna