Nomadland.
Från ett myller av folk, neonskyltar, ljud och ständiga intryck åkte vi från Las Vegas mot Grand Canyon. Kontraster verkligen, både synmässigt och ljudmässigt.
En dagstur i bil, där maken fick sitta vid ratten på grund av min knepkropp. Mycket bättre idag, tack och lov, men känner av ryggen, ben och fot även om det inte ilar som igår.
Stannade till för vyn.
I trettiofem grader! Otroligt vad skönt det är med AC!
Tänker på det jag hört om vägen mellan LAS Vegas och Grand Canyon, att det skulle vara så läskigt och otryggt. Det har jag inte upplevt , vare sig här eller på andra ställen.
Det är dock områden utmed vägen, mitt i öknen, där det står ett antal husbilar och slitna villavagnar uppställda. Kanske inte där en skulle fråga om något, utan en skulle vänta på de relativt tätt förekommande mackar och matställen som finns utmed vägen.
Tänker på filmen nomadland med Frances McDormand i huvudrollen. Hon spelar en kvinna som efter ekonomisk kollaps bestämmer sig för att ge sig av med en skruttig husbil och hamnar i ett sånt community som vi sett idag. Det coola med filmen är att de faktiskt
filmar som det är där, bland verklig miljö med de människor som bor där. Det visar sig vara alla sorters människor som liksom hamnat där av olika anledningar. En väldigt stark, tänkvärd film med stor värme.
Tack vare bra tips så körde vi av mot byn, samhället, Seligman. Som en kvarleva från förr utmed route 66 (har lärt mig att en kan uttala det som "rooooot" eller "raut").
Kunde nästan se clint Eastwood framför mig, från någon gammal Western som pappa och jag kollade på.
Vi käkade här, på Roadkill café. Rejäl rökt mat med stora dryckesglas. Vem dricker en liter till måltiden förutom amerikaner? Inte vi i alla fall.
Roliga namn på rätterna!
Nu blir det lite ryggövningar efter vila.
Vi ska gå en liten lov på området och kolla in omgivningen. Andas in skogen. Känna solen.
Det blir sedan uppladdning inatt inför helikoptertur imorgon. Wiiiii!
Kram ❤️ Johanna