En del av det normala.
Respekt är på något sätt något en förtjänar.
För att en är en bra människa, för att en har gjort eller gör bra saker som betyder något för världen, för folk.
Det respekt minst av allt handlar om är titlar.
Att en skulle förtjäna respekt på grund av sin titel, det är för mig helt orimligt.
När någon, däremot, innehar en gedigen kunskap för något som den då gärna får omsätta i någon slags praktik - det är respekt.
Specialkunskap som gagnar andra är ju fantastiskt.
Men när en lever i villfarelsen att titeln i sig är det som ska få andra att visa eller känna respekt, då blir det snett.
När den som innehar titeln tycker att det är det viktiga, då är det lätt att bli högmodig. Att se ner på andra. Att liksom slå sig för bröstet och tycka att ens egna idéer är de enda som räknas.
Det blir en topp där bara den släpps in som tycker lika, som dyrkar för titlarnas skull och som själv hoppas få sig lite strålglans av det hela.
Det i sin tur kan göra att en inte ifrågasätter beslut som tas, eftersom glansen för egen del riskerar att mattas av. Det blir en normalisering av det en först rynkade på pannan åt, och till slut slutar en att ifrågasätta.
Och tystnadskulturen blir en del av det normala. För att skydda den inre kärnan.
Det kan hända i familjer, i organisationer, i sammanhang där någon tror sig presentera en sanning som blir det en samlas kring.
Att sunt kritisera, att alltid vara lite skeptisk, det är sunt tänker jag. Att inte låta sig luras till tystnad.
Att istället höja näven, och att göra sin röst hörd för att försöka bryta mönstret - för att fler ska våga samma sak.
Det är då de utanför kärnan involveras.
Och det är nog först då som verklig förändring kan ske.
När saker görs tillsammans.
När människor lyssnas på.
❤️ Kram Joey