Johanna Roth

I helgen var det magiskt höstväder.

Klart, hög luft och liksom ljummet.

Nu idag känns vädret lite segare. Det är lite svårare att stiga upp när mörkret är kompakt, och det är mindre kul att ta sina promenader. Får tända mobilen för att hitta ut ur sovrummet, och tända lampor för att kroppen ska förstå att det är morgon.

Men.

Färgerna ute är vackra.

Även i regn.

Och det finns så mycket annat som är värre.

Världen känns ju svajig. Både den nära och den längre ifrån. Och min hjärna brinner så ofta, och vill tro på förändring.

Jag vill tro att politikerna ska förstå det allvarliga läget och byta ut olämpliga personer 

Personer som inte ser värdet av en bra personalpolitik. Som inte förstår att personalen är så otroligt lojala för att de värnar om patienter och varandra, men att det finns gränser. 

Jag vill tro att de ska satsa på personalen, så att vårdplatser kan återöppnas och avdelningar kan försörja sig själva utan sammanslagningar. 

Och jag vill tro på att de själva förstår att patientsäkerheten ÄR hotad när det ständigt är överbeläggningar, när patienter får övernatta på akutmottagningarna och i dagrum i brist på platser. 

Jag vill tro på att vi åter ska vara stolta över vårt lands sjukvård, och att vi kan vända detta sjunkande skepp.

Jag vill också tro på att Sverige ska stå emot krafter som vill förändra grundläggande fri- och rättigheter. 

Och jag vill tro på att Irans folk ska vinna över den grymma regim som inte skyr några medel för att hunsa sitt folk.

Det är lätt att tänka att det händer DÄR. 

Tånker att Iran är en stor del av fundamentalism och terrorism i världen , de utvecklar kärnvapen med räckvidd till Europa och de stöttar Ryssland med krigsmateriel. Klorna de vill sätta i de sina, är inte så långt bort från oss. Trots allt.

Men jag vill tro på att vrålet från befolkningen i Iran, reaktioner från organisationer och omvärldens politiker ska förändra. Göra det bättre. Ge flickor och kvinnor, och även män, frihet att leva som de önskar. 

Och så tänker jag…

Att hur ofta min hjärna än brinner, så måste jag tanka energi. Ta hand om mig, umgås med nära och kära. Njuta av det lilla i livet.

Så viktigt.

För vad är världen om vi inte orkar stå upp och kämpa mot orättvisorna? Vem är vi? 

Just nu är jag nöjd efter klippning hos bästa frisören, och så ett träningspass, en äggmacka med sambon vid teven och tända ljus. 

Så lite som gör så mycket.

Kram ❤️ Joey