Om vi ser det vi möter.
Har börjat lyssna på Alex och Sigges podcast, Schulman och Eklund. Fick krypningar för några år sedan när jag skulle lyssna men nu gillar jag den, deras lugna provpratande och reflekterande sätt att snacka på.
Det är nog inte så mycket som hänt med dem, utan kanske mer med mig. Har läst Alex Schulman och gillar verkligen hans språk, har förstått att det bakom den förr så ohemult kaxiga fasaden finns det något annat. Något mänskligt, något betydligt
mjukare och mer tänkande än bara ren ilska med svart rök som syntes på långt håll. Gillar när en kan ändra en tidigare uppfattning, att en kan vara beredd och ge någon en andra chans.
Ser likheter med hans tidigare ilska och som jag uppfattade det då, tvärsäkerhet. Likheter med mig förr, så oresonlig och svart-vit uppdelande av folk och världen. Det blir ju lättare att leva om en delar upp allt i bra och dåligt, svart och vitt, godkänt
eller icke. Men ack så tråkigt. Och enkelspårigt.
Dessutom missar en nog rätt mycket när en inte vill ta in andra perspektiv, liksom ett "vet ej" eller "möjligen" i sin tankevärld. De där gråskalorna kan ju vara rätt fina, och en kan få en chans att lära sig något nytt om
en försöker se fler nyanser.
Den ungdomliga, tvärsäkra jag var inte alltid så jäkla trevlig. Hon var rätt hård, och en människa som inte kunde argumentera eftersom hon redan visste. Trodde jag.
Om det är åren i sig som gör något med oss, tja kanske, men framförallt är det väl erfarenheterna, mötena, smällarna som gör något på djupet. Om vi ser det vi möter, med vår egen del i det.
Liksom en evig process, en spännande resa för visst finns det massor att lära. Ständigt.
Jag tar mitt ungdomliga, kaxiga jag i famnen. Kramar om. Egentligen var det ju det som fick förändringens vindar att susa.
Den där vetskapen om att det är okej att inte alltid ha rätt.
Kram❤️Joey