Johanna Roth

De där små tillfällena, som en grabbar tag i - de gillar jag! Det spontana, ouppstyrda som liksom blir vad det blir. 

De små tillfällen som finns, av en kaffe på solig balkong, en middag med vänner och familj, tända ljus och bok en kall dag, en fika på stan med mamma och pappa, en serie på teven med mannen. De där små sakerna, de betyder mest tycker jag. Inte det storvulna eller sällangjorda, även om det så klart kan vara helt fantastiskt. Den tid vi har att göra små saker stora är ju större än den tid vi har för att göra stora saker, om ni är med mig…!

Så även om det blåste kallt igår, och vi sedan satt med värme i bilsätena på vägen hem, så var det så fint att ses för en kaffe och gofika (verkligen!) vid Kronobergs slottsruin med goda vänner. 

Har funderat genom åren på hur en ställer sig till sina sjukdomar eller diagnoser. Och jag menar det mer kroniska, det en på något sätt behöver lära sig att hantera på lång sikt. 

Det går ju att bli sin diagnos, att liksom se alla hinder som finns, alla svårigheter som kan komma med det och på så sätt begränsa sig och sitt liv. Utgå ifrån att det kommer att bli svårt, rentav omöjligt, även om mediciner kan hjälpa till på traven. 

Vi är alla olika, men jag tänker att det ändå är sorgligt om en låter det hindra en i livet. Låta det bli vad som definierar en. 

För min del har det handlat om att acceptera att sjukdomen finns, och också ställer till det rätt rejält ibland. Men det gäller att leva med den, att göra det bästa av situationen och inte låta den styra. Det går verkligen att vara både sur och frustrerad när de dåliga dagarna kommer, när det känns som att någon sitter på en och tar allt vad luft heter. Ändå går det att underlätta, för att det ska bli lite bättre och för att förhindra att det ska bli värre. Att öka på medicineringen är en sak, att röra på sig på det sätt som känns bäst i hopp om att det ska vända. Ibland kan vila behövas för att kropp och knopp fungerar sämre när astman liksom knipsar av framkomligheten för syret. Då får en acceptera att dagen är som den är.

Men sedan, nästa dag, kanske jag mår så bra jag kan, och då gäller det att passa på. Att träna ordentligt, promenera, hitta på det en vill och njuta av det. Att ta vara på att dagen faktiskt finns där och vill bli utnyttjad på bästa sätt.

Jag försöker göra det bästa, balansera så gott det går, känna efter det jag måste. Tror på att inte känna efter för mycket, då det kan utgöra ett alltför stort hinder. Det blir liksom lite som att tänka att det är bäst att inte gå ut för jag kan ju bli påkörd. 

Det kan ju också gå riktigt bra, och till och med bli ännu bättre än en tänkt. 

Det vore ju synd att missa!

Kram ❤️ Johanna