Johanna Roth

Vaknade tidigt, mannen någon timma före mig som vanligt, och jag vid halv 7. 

Kände mig pigg och utvilad, så skönt.

Smög upp och hämtade kaffe och macka, lade mig till rätta och läste smp och intog frukosten. I sängen. Som en sann lördag!

Tog oss ner på stan för kaffe med mor och far i förmiddags, skönt att ses och snacka lite. Ta en tur på stan och inhandla lite tulpaner.

Varit på kraftpromenad i vårvintern efter det.

Lyssnat på podd, Det mörka psyket, som nu haft två program om våld i nära relationer. 

Väldigt intressant med intervjuer med män som sökt hjälp för sina svårigheter att hantera sin ilska. 

Sett Bokstavsbarnen nu på svtplay. 

Och blir ledsen, och arg över ett skolsystem som ställer till det för många barn. Som kräver att alla ska passas in i samma form trots enorma olikheter.

Intressant att höra av människor som jobbar med barn med npf-diagnoser i många, många år som faktiskt tror att skolan haft, och har, en viktig roll i att så många får diagnoser. 

Ett system som borde göras om helt, och inse att med kraven som finns skapas människor som stöts ut från det samhälle som anses vara normen. 

Diagnoserna har ökat enormt de sista tjugo åren. Borde inte det föranleda en kritisk granskning och en hejdundrande omdaning av skolan och dess pedagogik?

Tänker tillbaka på min egen älskade unge som ändå hade turen att få gå på ett dagis med förståelse för barns olikheter, där de fick vara i smågrupper och ändå få vara som de var. I en trygg miljö.

Grundskolan var nog också många gånger bra, det fanns en vilja att skapa förutsättningar för att lättare kunna fokusera. Det fanns små rum, och möjlighet att avskilja sig. Åtminstone ibland. Kraven som hördes om att "hon kan mer än hon visar" var dock orimligt, och något som alla i den situationen känner igen sig i. Då kanske skolan också skulle tänkt att de hade kunnat göra annorlunda, skapa förutsättningar för att lära ut på andra sätt. Med rätt resurser. Och se bort från att det är det enda som räknas, att "lyckas i allt". Uppmuntran för det som funkar ger nog oftast fler ringar på vattnet, i positiv riktning. Inte kritik.

När gymnasiet inte alls vare sig hade viljan eller förståelsen för olikheter att ta in information och kunskap så blev svårigheterna så tydliga. Bara för att en inte funkade som den skolan tyckte, så blev det liksom fel på den som gick i skolan. 

Det är väldigt skavigt, eller hur?

Vad vill samhället skapa för individer?

Alla människor behövs, all kunskap utifrån varje person behövs för att ge nytt perspektiv, öka förståelsen, skapa förändring och förbättring. 

Olikheter och kreativt tänkande är ju det som leder till utveckling. Hade vi alla funkat precis likadant så hade allt stått stilla.

Och framför allt. Det behövs en förändring för att inte skapa fler barn som mår dåligt under så många år, som får självkänsla och självförtroendet stukat. Som tror att det är fel på dem, och kanske får diagnoser för att skolan ställer orimliga krav. För att samhället försöker skapa individer stöpta i samma form. Går inte det så är det alltså lättare att göra barnen till "fel" istället för att, på riktigt, ändra systemet så att betydligt fler kan passa in.

Det är en galen värld.

Sammandrag i OS på teve, och ny bok nu. Våra dagars ljus, om judiska motståndskvinnorna som stred mot nazismen. Verkar otroligt spännande och gripande redan tjugo sidor in. 

Ikväll får det bli mello. Kanske smågodis till det  vore på sin plats? Vet inte när jag åt det sist, men blev sugen.

Kram ❤️ Joey