En sannare version av sig själv.
Så här ljust var det idag, klockan 06:50, när jag gick ut genom ytterdörren. Ljuvligt verkligen, äntligen!!
Försöker alltid intala mig att jodå, det går, allt går, vädret är okej oavsett, men satan alltså! När ljuset ändå kommer så är det som att det händer något inuti. Som att hoppet väcks, om liv och lust. Bättre tider. Kraft.
Tänk att ett helt liv ha känt att en maskar, anpassar sig. Liksom härmar beteenden som en lärt sig se att det funkar. För att livet liksom kräver det.
Att som liten känna av situationer som gör att en mer gör på ett annat sätt, bara för att omvärlden ska hålla sig lugnare. För att en ska passa in.
Stunder och perioder av lugn, av äkta trygghet kunde ge en omfamning, en slags vila för en stund.
Och så i nästa sekund kastas en in till vargarna igen. Som kräver, önskar och begär ett visst samspel, ett gensvar som passar för stunden enligt reglerna. De där som sätts upp av kutym, av godtycklighet för att det liksom blivit så. De där ramarna för
hur saker ska vara.
I en värld när en bara vill passa in, vänder en ut och in på sig själv, slår Knut och missförstås ändå. Som tydliggörs mer ju äldre än blir, när maskningen blir för kostsam.
Kraschen, krascherna som kommer som ett brev på posten. För att det inte går att ikläda sig en roll hela livet. Ridån måste få gå ner.
Så där till slut, så kanske det får börja om. Lite som att lägga pussel med alla delar från början, säga tack och förlåt till att en gjort våld på sig själv. Och kanske tack och förlåt till omvärlden, som antagligen gjorde så gott de kunde
men inte förstod.
Låta ridån gå upp, och kliva ut på scenen igen. Som en sannare version av sig själv.
Och publiken, världen, de ska möta dig ömt.
För att du är du.
Bara så. Välkommen❤️
Kram och kärlek❤️
Joey