Den där gråskalan.
Så blev världen inbäddad och tyst igen. Vackert onekligen, får lite buskänsla i kroppen trots illhalt och smått opraktiskt underlag.
Det fick bli en promenad efter jobb och ärenden ikväll, kändes bra att försöka få syre i onda muskler efter helgens träning. Fortfarande svårt att gå ordentligt, alltså jisses…Nästa gång jag kör samma pass borde det bli mindre galet!
Varit hemma och jobbat idag.
Blir inte ergonomiskt lysande alltid, att sitta vid den platsen en har till vardags. Provisoriskt högt skrivbord kan en ordna ju, och mannen nappade direkt och beställde en justerbar ställning att ha på skrivbordet som helt går att fälla ihop. Kan nog
vara lite mer praktiskt än massa böcker. Särskilt som när en är som jag och inte mår så bra ifall de ska ligga där i väntan på nästa distansdag…
Hade en tung förmiddag idag, som att bröstet snörptes ihop. Fick andas igenom det. Tänka andning, in….ut…försöka finna lugnet i magen. Bröstet.
Mycket tankar kring diagnoser, om stickspår, medicinering, hantering och stöd. Om processen och vad det väcker.
Om det hade utretts tidigare…
Kanske hade det då bara blivit en stämpel som en fått som liten, utan möjlighet att reflektera?
Eller hade det kunnat ge lugnare år, en lugnare hjärna, lättare att hantera livets berg- och dalbana om hjälp getts tidigt?
Det finns inget svart och vitt, endast gråskalor. Kanske är det en fördel att som ung vuxen få sin diagnos, när det blivit mer uppenbart vad som varit, och är, bekymmer? Kanske blir det då lättare att sätta orden på vad en önskar
förändring i. Självreflekterande är antagligen enklare som lite äldre än som tioåring, i de flesta fall.
Kanske hade flera jobbiga år kunnat bli mindre svåra, kanske hade det kunnat finnas mer bomull omkring för att dämpa fallen - om vetskapen funnits. Vem vet. Och det går inte att göra om i backspegeln, hur gärna en kanske vill det.
Det som är nu får en förhålla sig till, hantera efter bästa förmåga.
Gråskalan är då en tröst. Att det inte finns självklara svar på allt, utan en får smyga fram lite i taget. Ibland ta stora kliv för att sedan backa, tills en hittar balansen. Något som tycks funka i nuet och på sikt.
Gråskalan.
Inte så dumt ändå.
❤️
Johanna
