Johanna Roth

Dagen då hon såg världens ljus minns jag som om det var nyss. Det stora att faktiskt få uppleva en graviditet, lyckan att känna det lilla livet som växer till sig dag för dag.

Kärleken som för mig blev så stark så fort jag visste, att det växte ett liv. Lejonmammakänslan som blev omedelbar.

Och när hon kom…så otroligt stort att få ta emot denna fina, lilla människa som redan då kändes som att hon var en gammal själ i en ung kropp. Som att hon såg djupt in i ens egen själ.

Hennes blick, hennes olust att sova så länge i taget, hennes önskan att få vara nära och vara med. Hennes språk, finurligheter och fantastiska fantasi…allt samlat i en ljuvlig unge.

Som en sol, och som hela tiden fått mig att lära mig saker om livet, att reflektera och inte ta saker för givet. Som velat diskutera, vända och vrida på allt. Som alltid velat veta varför, inte bara att. Som gjort att en som mamma behövde tänka efter vad jag faktiskt ville och tyckte, hur viktigt det faktiskt var eller inte. 

Att sätta en annan människa före en själv lär saker om en själv. Att livet liksom får en annan mening, och ett annat djup.

Och idag är det 22 år sedan, klockan 9:43 som hon såg dagens ljus. Lilla Frida Hedvig, 3375 gram tung och 49 cm lång med mörkbrunt hår, mörka ögon och små ljuvligt ludna öron och axlar. Min unge! Som bestämt sig för att till mig skulle hon komma!

22 år! Tiden är märklig ändå…går fort onekligen!  Mycket har hänt, mycket kamp, grävande i sig själv, i relationer och saker runt omkring. Så mycket funderande som landat och blir till nytt, ett lite nytt sätt att möta sig själv, värkden och människorna i den. 

Hoppas hon blir firad precis på det sätt hon själv önskar idag, förutom med lite skickade paket som kommit under dagen, så hoppas jag att hon blir omfamnad och omhuldad av sambo och vänner med mat och bubbel.

För den fantastiska människa som är just hon.

Som jag älskar till världens ände, till månen och tillbaka.

Stort grattis älskade, bästaste ungen min!

Frida-Hedvig❤️

Kram Johanna ❤️