När vi orkar lyfta blicken.
Trots tokmörker finns det en del vackert att ta in. Denna hängande ranka i vår trädgård till exempel. Den milda, nästan icke-färgen är så skir och spröd. Ändå viskade den liksom: se mig! Jag finns än!
Vår lilla lönn är fortfarande bladrik, en tröst i dysterheten.
Och på promenaden hem från lilla Coop så möttes jag av denna färgklick som mer skrek åt mig: vi är fortfarande kaxiga, och tänker inte vika ner oss än! Så det så!
Och ja, ni har mitt hurrarop och supervälsignelse!
Färgerna längs järnvägen matchar hösten och träden på kyrkogården. Som en stilla hälsning.
Det är ändå förunderligt, det där med årstidernas skiftningar.
Förunderligt och märkligt.
Och trots mörkret, även vackert när en orkar lyfta blicken.
Kram ❤️ Johanna