Jag och min nästan nykläckta.
Längtar efter min älskade unge.
Ibland kommer det över en extra starkt, och i några dagar nu har jag längtat. Efter kramen, pussen på hennes lena tinning. Efter en lugn kaffe, samtalet, skrattet. Den där speciella gemenskapen, bandet emellan oss.
Hängde upp lite fler bilder häromdagen som hon målat, för att känna lite närhet. Tittade på bilder. Fint att vara i de där stunderna, tänker jag, erkänna dem och inte fly.
Hittade denna, kvalitativt usla bild, men kärleken i den går nästan att ta på. Jag och min nästa nykläckta älskelse! Vilken ynnest det är att få uppleva.
Så glad i denna människa!
Är trött just nu.
Mörka dagar segar ner mig, bromsar farten och lusten. Ibland kan en promenad eller ett pass på gymmet hjälpa, eller faktiskt ganska ofta, men idag kände jag bara för att sätta mig i fåtöljen direkt efter jobbet. Bara sitta där en stund, glo på våra sköna
marrakeshfärgade väggar och låta kvällslugnet komma.
Läser Hägring 38 av Westö. Inte den bästa, utan det har tagit mig till halva boken innan jag kände att den nog är rätt bra. De andra två jag läst dök jag in i fort. Ibland är det bara ens eget tempo och hjärna som hindrar, fast en inte förstår varför.
Satt hemma på förmiddagen och jobbade, hade digitalt möte som gör sig bäst i hemmets lugna vrå.
Känns som att sjukvården haltar överallt. Det är just nu många sjuka, det är väl så klart när vi äntligen får ses igen så tål vi heller inte något alls. Men det är också högt tryck, att köerna och vårdskulden måste minskas fastän personalen är färre och
fortfarande är trötta efter den enorma press som varit hela pandemin. I olika verksamheter, olika press men dock tunga lass att dra. Tror att de flesta känner så och att det är svårt att landa, att våga tro på att det nu ska hålla sig hyfsat lugnt
med smittan.
Frustrationen över icke-vaccinerade finns ju hos de flesta av oss tror jag. Att de flesta som nu måste ha sjukhusvård är ovaccinerade, vilket ju är så otroligt onödigt. Onödigt att riskera att smitta andra, onödigt att belasta en redan hårt ansatt
sjukvård som skulle behöva göra allt annat än att ägna sig åt covidvård.
Alla de som, de allra flesta faktiskt, tålmodigt väntat i snart två år på sin operation- de borde få hjälpen. Det borde sannerligen vara deras tur nu.
Här blev det kväll fort.
Dags för lövbiffsgryta och spaghetti.
Kanske ett glas vin, bara för att det skulle vara så jäkla gott efter dessa dagar.
Kram ❤️ Joey