Det som nu är.
Idag har vi jobbat hårt, mannen och jag.
Vi har lagt ut papp, flyttat möbler, maskat och målat…trodde nog inte riktigt att vi skulle bli klara men det blev vi! Allt tillbaka på väggarna igen, och nu sitter jag och tittar på ett avsnitt av Downton Abbey - typ orörlig och ont i varenda muskel,
blåmärken i rad på benen efter klättrande upp och ner på stegen, krypande på golvet och saxande mellan möbler.
Är så nöjd! Färgen blev precis så omfamnande som jag ville och tavlorna kommer mer till sin rätt. Precis som fönstren, som blir ännu vackrare. Det var helt klart värt alla åtta timmar av slit!
Ska införskaffa vita gardiner också, för lite fluff-känsla.
Och detta var före dagens tokjobb.
Kallare och lite hårdare.
Igår kväll hade vi middag här.
Det blev en fin kväll, med prat och skratt, och livets allvar. Var ute och gick på morgonen, med Lolas begravningsmusik i öronen. Gick genom löven, sparkade i högarna medan tårarna rann. Tänker på att hon skulle varit med här, sittandes i vårt
kök och prata gamla minnen och hur livet blivit. Vilka vi blivit.
Grät för att livet är så otroligt skört, och ibland onödigt skört, rent av orättvist. När saker inte upptäcks och tas om hand som kanske kunde förhindrat…
Det var fint ändå, att få mötas här. Få ta upp tråden igen från tidigare. Ta vara på det som nu är. Möta fina människor. Leva det liv vi har.
Igår så jag rätt pigg ut.
Just nu känner jag mig hyfsat gammal med en kropp som en lyktstolpe.
Imorgon ska jag ha vilodag, ta en långpromenad och läsa bok…jisses, så skönt!
Kram Joey❤️